Häromveckan var det alltså två år sedan pappa dog. Två år. Så otroligt lång tid som han inte har funnits här.

Räknar jag tiden som han var sjuk är det ännu längre tid sedan han faktiskt var här.

Jag flyttade från hemstaden 2005, men jag tror aldrig att han förstod det.

Då. Tänkte jag att det var synd att han inte visste. Han hade nog varit glad att jag slutade med skitjobb varvat med arbetslöshet för att börja plugga.

Nu. Tänker jag att det är tur att han inte vet. Han hade skämts över mina usla studieresultat. Han som levde för kunskap och lärdom. Som fick lagerkrans och doktorsring. Som tappade sitt språk. Det som han levt för och med och av. Tappade sitt språk. Tappade sig själv. Allt det han var.

När han blev sjuk blev jag rädd. Visste inte vad jag skulle säga. Hur jag skulle säga. Eller hur jag skulle vara. Hur beter man sig med någon man egentligen inte känner? Och det lilla man har känt inte alls är som det varit?

I smyg önskade jag ibland att pappa skulle dö. (Visst – det vore mer korrekt att skriva att jag ville att de skulle hitta ett botemedel, men det visste jag ju var det minst troliga av de två alternativen.) Missförstå mig inte. Jag önskade inte livet ur honom. Men jag klarade inte av att hälsa på den dreglande mannen i rullstol. Han som inte hade något språk. Han med ögon som inte avslöjade någonting. Ögonen sägs vara själens spegel. Och hans ögon var tomma.

Och nu är han död. Det har gått två år sedan min bror berättade för mig. Jag stod på en parkeringsplats. På väg att sätta mig i en bil och åka till vårdhemmet där pappa bodde. Min äldsta storebror. Det syskon som är mig närmast. Så konstig min han hade. Och så sa han att pappa var död. Jag föll ihop. Bokstavligen föll ihop. Och skrek. Rakt ut.

Jag skriver det här för att jag tidigare idag läste inne hos mrs Pitepalt. Våra erfarenheter är egentligen helt olika, men så avslutar hon sitt inlägg på ett sätt som fastnar hos mig. Det värsta som kan hända är inte att någon man älskar ska dö. Det värsta som händer är att den man älskar fortsätter vara död och borta för all jävla evighet!

Stilla smeker jag Stella över det fjuniga håret. Och det gör så ont att pappa aldrig, aldrig får träffa henne.

Jag garvar åt Helmers underfundiga skämt. Och det gör så ont att pappa aldrig, aldrig får höra dem.

I blomsteraffären köper jag fyra vita rosor. En från var och en av oss syskon. Jag lägger dem på graven. Och det gör så ont att jag aldrig, aldrig mer får träffa min pappa igen.

Det värsta som händer är att den man älskar fortsätter vara död och borta för all jävla evighet!

Annonser