Ja, luften har liksom gått ur mig och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva just nu. Har påbörjat ett par inlägg, men kan inte komma till saken riktigt.

Skulle på återbesök på specialistmödravården idag. Jag trodde ju att det var ett samtal som var till för mig och Barbatönt tillsammans, eftersom det blev katastrofsnitt och han inte ens hann in till sjukhuset innan Stella kom ut. Vi hade fixat barnvakt till storebror och såg verkligen fram emot det här samtalet.

När vi så står i receptionen på specen hinner jag knappt säga vilka vi är och vem vi ska träffa förrän den barska sköterskan säger att bebisen ju inte kan följa med in! Jag visste inte hur nervös och spänd jag var inför det här mötet, men tårarna bara började forsa när hon sa det hon sa, på det sätt hon gjorde.

Skulle jag än en gång ensam gå igenom något jobbigt på det jävla, jävla sjukhuset?

För det jag var mest rädd för var nog att läkaren skulle säga att min kropp är totalt jävla ogästvänlig och inte ska bära några barn över huvud taget för se hur det har gått för de två jag har. Båda har blivit överburna och bajsat i fostervattnet och hamnat på barnintensiven trots att de väger dubbelt så mycket (eller mer!) som prematurknattarna. Skulle jag bli tvungen att höra läkaren berätta det utan att hålla Barbatönt hårt i handen?

Vi blev erbjudna att ha samtalet i korridoren, men det kändes inte som ett vettigt alternativ det heller.

Det slutade med att jag ensam gick in och pratade med honom. Och det gick bra.

Mycket tack vare att jag redan fått en journalkopia och faktiskt visste en del om vad som hade hänt. Då, i februari, fattade jag aldrig hur dålig Stella var när de plockade ut henne. Men i journalen kunde jag läsa att hennes apgarvärden var usla. Första minuten hade hon en etta. Det tog en stund innan jag verkligen fattade vad det betydde. Jag orkar inte gå in på hur man räknar ut apgarpoängen, men vad en etta innebär är att barnet mår riktigt, riktigt dåligt. Den där enda poängen fick hon för att hjärtat slog. Men hon fick noll poäng för sin hudfärg. Noll poäng på retbarhet. (Helmer fick full pott på den – vrålade NÄÄÄ så fort han var ute!) Noll poäng för muskelaktiviteten. Och noll poäng på andning.

Det kan låta larvigt att säga att marken öppnar sig framför ens fötter när man blir chockad. Men det var det som hände när jag insåg: Hon andades inte när hon kom ut. Kunde inte andas. Blå. Slapp. Tyst. Kunde inte andas. Jag sögs ner i ett hål.

Precis när jag låg där i sängen för någon vecka sedan. Googlade apgar och föll ner i ett hål. Då kändes det så jävla dumt att läsa journal och googla. Läkaren borde ha berättat det här istället, tänkte jag. Men nu var det skönt att jag var beredd. Visste om hur dåligt det var. Då. Och att det bara blev bättre. Faktiskt är bra nu. Det är bra nu!

Istället för att berätta det här berättade läkaren nu att moderkakan hade blivit analyserad, och att det enda man egentligen kommit fram till var att man inte kommit fram till något… Det fanns en infektion i moderkakan, men om det var på grund av den, eller bara slumpen, som det blev som det blev visste man inte.

Det bästa han sa var i alla fall att han inte kunde se några invändningar mot fler barn. Möjligtvis finns det anledning att göra kontroller mot slutet av graviditeten, men annars är det fritt fram. Inte för att jag känner något enormt syskonsug just precis idag. Men jag vill veta att möjligheten finns. Någon gång i framtiden kan min livmoder inhysa ännu ett liv.

Annonser