Det blir ju lätt så att man läser en hel del föräldrabloggar när man a) är föräldraledig och har en himskans massa tid att bara sitta vid datorn och slösurfa, och b) precis har blivit mamma själv och plötsligt tycker att det är spännande att läsa om andra småbarnsfamiljers liv och leverne.

Jag inser att livet med två småknoddar (än så länge) fungerar oförskämt bra. Jag läser om storasyskon som slår både mamma och småsyskonet. Om saker som går i kras och möbler som välter. Men känner (peppar, peppar) inte igen mig i det jag läser.

Försiktigt klappar han lillasyster på kinden och pussar henne med filkladdig mun så att hon får vitt i ögonbrynen.

Det är inte ofta som hon får ligga ensam på sin filt på golvet.

Ibland händer det ju onekligen att hon börjar gråta när han vill för väl. Pussar när hon sover. Våldstrycker in nappen i munnen (för det gör ont i öronen! vrålar han med högre decibel än hennes valpiga skrik). Gungar babysittern så att den ser ut som en katapult.

Kanske är det för att jag redan är van vid bråk? Kanske för att vi har stångat oss igenom treårstrotset? Och fyat och nejat och hämtat på förskolan och ena dagen fått höra jo, han har bitits idag igen och nästa dag få höra att jo, han har ju blivit biten idag igen. Och vi har gått igenom det där och kommit ut på andra sidan. Och nu handlar bråken mer om att liten tror att han är stor och vill själv och kan själv och häller mjölk över hela bordet och städar badrummet med starka medel som treåetthalvtåringar inte ska spreja med för att det kan komma i ögat. Ja, och så handlar det såklart om kan du vara tyst en stund. För herrgud! så mycket en treåetthalvtåring kan prata. Särskilt när man själv försöker säga något.

När det tog fjorton försök att få se det där pluset förbannade jag ödet. Det hade ju varit så bra med tvååetthalvt år mellan barnen. Men såhär i efterhand kan jag tänka att det är rätt skönt. (Jätteskönt! tänker jag ibland.) Skönt att kunna prata med honom. Skönt att han själv tar fram en film ur hyllan, sätter den i spelaren 0ch sedan ber mig sätta på den, trots att han egentligen kan använda fjärrkontrollen själv.

På eftermiddagen kommer Barbatönt hem. Det är då H testar oss. Säger att han inte vill. Vill faktiskt ingenting. Och blir arg när vi säger att han slipper. Och blir arg när vi säger att han måste. Och blir minst lika arg när vi säger att han får bestämma själv. Vart man än vänder sig har man en enorm moment 22-liknande ända bak. Man vet att det handlar om att älska någon mest när han förtjänar det minst, eller vad man nu säger. Lätt att tänka, svårt att leva. Så jobbigt att vilja väl, men att inte nå fram.

Det är inte idyll hela tiden. Men när jag läser om hur svårt det är att få andra barnet känner jag att jag vill balansera lite. Säga att det faktiskt kan vara lätt. Man kan ta en buss till IKEA och stora barnet äter fisk och vill köpa en rävspeldosa till lillasyster och skriker högt att han dricker vin samtidigt som han provar trädgårdmöbler i en skön pose. Samtidigt kan lilla barnet sova eller äta lite tutte eller kanske bara flina mot en främmande tant som undrar vad den söta pojken i den gröna overallen heter.

Det är numera väldigt mycket funderingar kring vem som kan komma hem och sitta på de nya stolarna...

Annonser