När jag var åtta år lånade jag min storebors glasögon och märkte att världen liksom blev så mycket klarare när jag hade dem på mig.

Då såg jag fortfarande okej, men synen försämrades gradvis tills jag var sisådär 18-19. Sedan följde en himla massa år när jag hade samma styrka på linserna (ja, och glasögonen också, men dem byter man inte lika ofta!).

Så. När Helmer låg i magen lyckades jag ha sönder mina glasögon så mycket att de inte gick att laga. (Åh! Jag saknar dem fortfarande.) Gick alltså till optikerna, där jag fick mig en ordentlig överraskning. För första gången på nästan tio år hade min syn försämrats.

Ibland kan det där gå tillbaka, så att man får bättre syn igen när ungen är ute, men för min del hände inte det. Nåja. Det kvittar väl om jag ser dåligt eller jättedåligt.

Nu med Stella i magen har jag av och till lagt märke till att det känns som att jag ser lite sämre, och när jag var hos optikern för att köpa nya linser någon gång i mitten av graviditeten visade det sig att jag nu såg ännu lite sämre än innan. Funderar på att beställa tid för ny synundersökning, för irriterande nog verkar det som att jag (om möjligt) faktiskt har blivit ännu lite mer närsynt.

Ironiskt att jag som har jobbat som ledsagare till en synskadad själv verkar behöva ledsagare snart. I alla fall om jag tänker vara gravid någon mer gång!

Annonser