Inför vissa situationer vill jag mindre än vanligt vara vuxen. Faktiskt är känslan så vanligt förekommande hos mig (eller om man säger i mig?) att jag tänkte kalla en kategori här i bloggen för vuxenvägran. Ni vet, känslan när man bara vill att en förälder/kompis/personlig assistent ska rycka in och hjälpa en med det som ska göras, men man måste göra det själv?

Först ut i kategorin vuxenvägran är:

SÄLJA BIL.

Ja. Köpa bil känns rätt för jävligt det också, men köpa prylar är jag ändå klart bättre på än att sälja dem. Nu ska man tydligen veta nånting om sin bil, kunna skriva om det, ta bilder (men hurra för att det snöar idag! eller inte), lägga ut annonsen i rätt kategori på blocket, prata med folk som a) frågar saker man inte kan svara på, samt b) vill pruta ner den till tre kronor även om man skriver prutad och klar!, låta någon provköra den. Och så förhoppningsvis få några kronor för den till slut.

Det är vid såna här tillfällen som jag kan önska att pappa levde. Tänka att han säkert skulle kunna hjälpa till. Mecka och laga och fixa så att den blir värd femti- och inte knappt tjugitusen.

Men så inser jag att pappa var helt värdelös på bilar. Han lämnade troget sina volvosar till verkstaden en gång om året, eller hur ofta det nu var. Och han bytte däck och tvättade dem med högtyck i gör-det-själv-hallar. Men annars. Totalt värdelös. Så även om det vore fint om han fortfarande levde skulle det inte hjälpa mig med min vuxenvägran i det här fallet.

Annonser