Med inspiration från känd förebild skriver jag ett brev till Esset idag, för att kunna komma ihåg lite av hur livet var (hur det är) just här och nu, när hon är en månad gammal.

Hej, mitt allra finaste lilla Ess! Just precis idag, den sjätte mars, fyller du en månad. Tänk att du redan har funnits i vår lilla familj en hel månad! Jag kan inte riktigt komma ihåg en tid då du inte har funnits, och samtidigt har jag inte riktigt fattat att du är här. Allting flyter liksom på, på något vis. Familjen lever livet som innan du kom, och du hänger med utan att göra mycket väsen alls av dig.

Jag vet inte riktigt hur många gånger om dagen du käkar, men det är rätt många. Ibland får du små tokryck och visar med hela ditt kroppsspråk att du vill äta en gång till, direkt efter att du har ätit. Och kanske en gång till efter det. Och en gång till… Din storebror ville gärna bli ammad länge – en sittning i uppåt trekvart var inte ovanligt. Du däremot, slörpar i dig på max tio minuter. (Oftast släpper du taget efter två-tre minuter bara.) Om måltiden måste avbrytas av någon anledning – som när vi var på BVC förut idag, och blev inropade mitt i din lunch – blir du inte ett dugg grinig när tutten försvinner. När den dyker upp igen lite senare blir du däremot väldigt glad!

Amning på restaurang ur mitt perspektiv

Dina första veckor har du sovit en hel del. Vanligaste platserna att sussa på är: i mammas och pappas säng, på filt eller fårskinn på golvet, i babysittern eller i vagnen. På nätterna sover du gott bredvid mig i sängen. Jag vet att du käkar en hel del, men jag har ärligt talat ingen aning om hur mycket eller ofta, eftersom jag liggammar och sover mig igenom mesta tiden. När vi lämnar storebror på förskolan brukar du somna i vagnen och sedan sova i någon eller några timmar. Då passar jag på att surfa och dricka kaffe. Lagom tills jag värmer min lunch är du inte bara klarvaken, utan även skithungrig. Nu har jag lärt mig det och värmer min mat så att den blir skitvarm. När du har ätit dina tre femminuterssnuttar är min mat perfekt varm och du somnar igen.

Ett litet, litet leende spelar på läpparna. ♥

Senaste dagarna har du börjat bli lite mer vaken. Inte bara vaken som i icke-sovande, utan vaken som i intresserad av världen runtomkring. En favorit är att kolla in det vita kaklet bredvid skötbädden. Du verkar också tycka att bokhyllorna i vardagsrummet är rätt fina. Häromdagen såg det faktiskt ut som att du log lite grann. Den minen har kommit tillbaka då och då, och gör mig lika glad varje gång! Kanske är det helt slumpmässigt, men ibland utstöter du små söta ljud, typ ”äh”. Ända sedan första dagarna vi kände varandra har du verkat intresserad av din högerhand. Jag har misstänkt att det kanske är tummen som lockar och det verkar faktiskt vara så. Igår såg jag dig kämpa med handen i närheten av munnen och plötsligt hände det! Tummen åkte in och du sög för glatta livet! Vi får väl se om det blir den eller nappen som blir favoriten…

Där satt den!

Du har bara funnits utanför magen en månad, men är så självklar och viktig i mitt liv. Finaste, finaste Stella.

Det här är det allra första kortet som jag tagit av Stellisen, kvart över sju på morgonen den 6 februari. (Hon är född 01:31 och alltså knappt sex timmar gammal.)

Annonser