Man skulle ju kunna tro att jag gick och dog av den där infektionen, men riktigt så illa har det inte gått med mig. Tvärtom, tack och lov. Efter några dagar med penicillin började det göra allt mindre ont i snittet, och när jag nu har knaprat min turkosa giganttabletter i nio dagar har det äntligen slutat komma stinkande goffs från såret. Jag fattar faktiskt inte riktigt hur puckad jag var, som trodde att det var en normal grej efter ett kejsarsnitt. Visst, det är normalt att ha lite ont ett tag, men kanske inte att det stinker och gör ont i över två veckor…

Det är så häftigt att följa Essets utveckling! Nu har hon visserligen inte lärt sig gå eller spela tvärflöjt än, men eftersom jag är småbarnsförälder blir jag på riktigt imponerad av att hon följer ajfånen med blicken när jag ska ta kort, och lite tårögd när det ser ut som att hon nästan ler ibland. När hon precis har ätit klart får hon ett roligt överbett så att hon påminner om Montgomery Burns. När hon är ledsen ser hon först ut som en mycket ledsen, och ganska ful icke ömkansvärd gubbe. Efter en liten stund av sådan ledsenhet ändrar hon min och får en väldigt liten utskjutande underläpp, som gör att hon ser så vådligt ömkansvärd ut att jag får jättedåligt samvete för att jag har tänkt att hon ser ut som en ganska ful icke ömkansvärd gubbe…

Det stora mysteriet här hemma just nu är vart den vibrerande babysittern har tagit vägen. Jag är aningen svag för (läs: löjligt förtjust i) onödiga pryttlar. En sådan, som inhandlades till Lelle, var alltså en vibrerande babysitter med musik och ljus. (Hjälp! så smaklöst det låter. Och antagligen är.) Rimligtvis borde den ju vara nedpackad någonstans på vinden, men jag kan verkligen inte hitta den! Har däremot hittat originalkartongen, som den låg i en gång i tiden. Tills vidare får Esset sitta i en ddr-babysitter som bara gungar när någon puttar på, eller om hon själv nyser. Det duger såklart det också, även om jag saknar de pussande fiskarna i kitschsittern…

Det här var tydligen den bästa bilden jag hade på sittern. Även om man inte hör musiken eller ser fiskarna som pussas så kan man ana hur "fin" den är. Helmer verkar ju i alla fall nöjd. (Och storkusin E. verkar också rätt fascinerad...)

Annonser