20120219-222832.jpg

Ända sedan jag kom hem har jag haft ont i snittet, särskilt på ena sidan, och feber på kvällarna. Det där med att ha ont tänkte jag var normalt – det är ju ändå en rätt stor operation som har gjorts. Febern kändes väl inte riktigt lika normal, men eftersom den aldrig blev högre än 38,5 orkade jag inte söka för det. Det blir liksom alltid ett sånt projekt när man ska iväg till doktorn. Man ska komma dit och man ska hålla bebisen nöjd och helst ska det inte vara på någon tid då storbarnet riskerar att somna, för då tror han kanske att mamma aldrig kommer hem igen. Hå hå, ja ja.

Men i lördags hade jag så himskans ont i kroppen på ett sånt där influensavis att jag lovade mig själv att ringa och söka hjälp oavsett hur jag skulle må på söndagen. (Ville ju inte ringa på lördagen. Dels för att Ranelid skulle vara med i mello, dels för att det är så himla mycket skönare att sova i sin egen säng än att sitta i ett väntrum någonstans.) Mådde såklart mycket bättre på söndagen, men ringde faktiskt ändå.

Först hamnade jag på vårdcentralen, där de svor över sjukvårdsupplysningens inkompetens. Eftersom mitt problem berodde på en operation anser inte vårdcentralen att det är deras grej att kolla på det, utan att man ska till sjukhuset istället. På akuten fick jag såklart vänta i närmare tusen år. Som en extra bonus innehöll väntrummet inte bara de sedvanliga snorbarnen och folket med håglösa blickar, utan även en lodis som luktade så jävulskt mycket bajs att folk vände i dörren till det väntrum där han satt. Det var alltså minst sagt trångt i det väntrum där herr Brunbak inte befann sig.

Så småningom fick jag träffa en läkare som var ungefär fem år gammal. Det var som tur var en väldigt trevlig femåring, som dessutom tyckte att det var en bra idé att jag kommit dit. När han tryckte på snittet/ärret kom det ut en massa goffs, och så ska det helt klart inte vara. Efter sex timmar i sjukvårdens klor kom jag äntligen hem, utrustad med ett recept på enormt stora turkosa kapslar (de matchar köksstolarna!) som ska göra att det inte kommer mer goffs ur såret.

(Bilden föreställer mig när jag ligger och stirrar på en plansch och några lyfthjälpmedel inne på akuten. Gylfen har jag inte orkat stänga.)

Annonser