Den här dagen har gått lite i sjukvårdens tecken.

Direkt efter dagislämningen galopperade jag med vagnen ner till vårdcentralen. Där blev jag sjukt lättad när jag såg att det inte var distrikssköterskan som inte heter Eva Braun, men som skulle passa mycket bra att heta det, som jobbade. Nämligen skulle mina agraffer tas bort, och med tanke på hur lätt på handen hon som inte heter Eva Braun är när hon tar bort vanliga stygn kan man ju tänka sig att hon helst sliter bort nitar med tänderna. Det var inte särskilt skönt att ta bort dem, men klart mindre hemskt än jag hade trott.

Direkt från vårdcentralen åkte jag och Stella bussen till sjukhuset. Hela bussresan, samt i receptionen, när vi gick genom korridorerna, och de tjugo minuterna i väntrummet, sa Stellisen inte ett ord. När läkaren satte igång med undersökningen däremot – herre min skapare så hon skrek! Det var alltså höfterna som skulle kollas upp, eftersom en stor del av den tid då Stella fortfarande hette Pomme spenderades i skräddarställning inne i magen. Inget fel hittades dock, så vi kunde åka hem med ok-stämpel i rumpan.

(Jag är förresten lite knäpp. Undersökningen görs med ultraljud. Hela tiden när jag tittade på skärmen förväntade jag mig att se ett huvud, precis som jag gjort under de sjuttielva UL-undersökningar som gjorts under graviditeten med lilla Esset. Kanske inte sjuttielva, men fem tror jag att det blev allt som allt.)

Annonser