Jag kan väl inte påstå att jag har något livsmotto, men på facebook (och lite här och var på andra ställen) har jag skrivit att ”Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Och en jäkla tur är väl det!” Och efter vad som hände för en dryg vecka sedan måste jag ju faktiskt nicka instämmande åt min egen klokhet.

Kanske finns det anledning att varna känsliga läsare här. Det som följer är en förlossningsberättelse om när Stella kom till världen.

Jag var inne på övertidsdag nio, men ändå inte särskilt inställd på att föda barn. Helmer kom ju inte förrän dag 16, så jag räknade med att gå med barbamagen ett tag till. För att få tiden att gå, och för att låta Helmer njuta av sista tiden som endabarn i familjen, åkte han och jag buss in till stan. Av någon anledning var jag helt besatt av att köpa ett yatzy, eftersom första förlossningen drog ut så på tiden, så jag ville ha något tidsfördriv med mig. Så fikade vi, jag och min stora unge. Delade på varm ciabatta och chokladboll. Strosade på stan och blev (peppar, peppar) inte osams en enda gång.

Märkligt nog kan jag inte riktigt minnas när värkarna drog igång. Jag vet i alla fall att jag inte såg mycket av Äkta människor, som pågår mellan 21 och 22. Det kan nog ha varit tusen gånger som jag sprang på toa under tiden. När programmet var slut ringde vi barnvakterna för att meddela att det kanske – men antagligen inte – skulle kunna dra igång under natten. Jag räknade helt enkelt med en låååång process.

Enligt samtalsspecifikationen var klockan halv elva när jag ringde förlossningen för att vädra min oro. Bebisen hade ju hållit på att snurra runt rätt mycket i magen och jag hade inte en aning om åt vilket håll den låg nu. Barnmorskan jag pratade med tyckte att det lät som en bra idé att komma in, även om hon inte kunde garantera att jag skulle få stanna, eftersom värkarna fortfarande var så lätthanterliga.

Klockan 23:52 betalade jag taxin och gick in på förlossningen. Där fortsatte värkarna komma regelbundet ungefär var tredje minut, men de var fortfarande högst hanterbara. Jag fick mäta blodtryck och lämna urinprov, och säkert göra något mer som jag har glömt. Barnmorskan som jag träffade var lite barsk, men ändå sympatisk. Precis en sån tant som jag gillar! Hon kände på magen och var i princip hundra på att bebisen inte låg i säte, men tyckte att det var lika bra att även göra en koll med ultraljud, för att utesluta överraskningar i senare skede…

Jag fick komma in på en förlossningssal och blev jätteglad för att det var nummer sju! Mittemot den ligger nämligen ett badrum med en jättefin, stor jacuzzi som jag hade spanat in när jag var inne för vändningsförsök någon vecka tidigare. Inne på sjuan träffade jag förlossningsläkaren, som var en av de konstigaste typerna jag någonsin har träffat i vården. Om någon har sett Michael J. Fox karaktär i Scrubs; exakt så såg han ut! Han presenterade sig inte heller, och jag tror faktiskt inte att jag hörde honom säga mer än ett tjugotal ord under den korta tid vi hann träffas.

I kanske en kvart, eller uppåt en halvtimme, fick jag ligga med CTG som mäter livmoderns sammandragningar och bebisens hjärtljud. Tydligen såg kurvorna inte helt okej ut, så läkaren beslutade att bebisen skulle få en skalpelektrod på sig, eftersom den ger mer säkra mätresultat. (De hade lite svårt att få resårbanden på CTG-mätaren att sitta perfekt på min barbakropp…) När man sätter en elektrod på bebisens huvud går vattnet. Nu råkade jag se vattnet och det var ingen vacker syn. Man vill ju gärna tänka sig att ens bebis ligger och plaskar i klart, rent vatten. Det som jag såg på förlossningssängens papperslakan var en grön-brun gyttja. Som en missfärgad spenatsoppa såg det ut. Och i det låg alltså min älskade lilla Pomme.

Tiden är helt borta nu, men jag tror inte att det har gått mer än en timme sedan jag klev ur taxin.

I och med att vattnet har gått intensifieras värkarna. Barnmorskan frågar om jag vill ha lustgas och jag är beredd att testa, trots att jag spydde som en häxblandningsdrickande fjortis av det när Helmer föddes. Den här gången får jag ingen fjortisfylla. Det är bara en härlig, kindvärmande och behagligt snurrig berusning som sprids i min kropp. Plus att smärtan försvinner! När jag frågar barnmorskan om det är dags att ringa Barbatönt tycker hon att det är en bra idé, så jag ringer hem och meddelar att han nog ska lämna Lelle hos barnvakterna och själv komma till förlossningen. Men någon brådska är det då rakt inte. Det tuffar ju på sakta men säkert.

Precis när vi ska lägga på sneglar barnmorskan på en monitor och säger ”Du kan ju säga till honom att det kan bli kejsarsnitt, och det kan likaväl bli vaginal förlossning”.

Jag flåsar på med lustgasmasken tätt pressad mot mitt ansikte. Kollar inte så mycket på monitorn, men förstår någonstans i dimmorna att den där avvikelsen som syntes på CTG-mätningen fortsätter. Barnmorskan, som har läst mitt förlossningsbrev där jag bland annat har skrivit att jag vill ha allt som händer förklarat för mig, säger att det inte ser jätteilla ut, men inte heller särskilt bra. Man vill ha perfekta kurvor och de som visas på skärmen är bara okej.

På avstånd hör jag hur läkaren säger att vi måste gå iväg nu, men jag förstår inte innebörden av det han säger. Han och barnmorskan växlar några ord och hon säger något konstigt om kejsarsnitt till mig. Först när hon sliter lustgasmasken ifrån mig, med orden du måste släppa den där. NU! förstår jag att det nog är allvar. Innan dess har hon varit väldigt noggrann med att låta mig ta värkarna i min egen takt. Nu får jag inte ens andas klart innan jag ska över på en annan säng.

Plötsligt är allt som på film.

Fortfarande omtöcknad av lustgasen får jag klättra över till den andra sängen och jag hinner knappt lägga mig tillrätta på den innan den börjar röra på sig. De springer med mig genom långa korridorer och det känns precis som att jag är med i ett avsnitt av Cityakuten. Jag tror aldrig att jag har varit så rädd i hela mitt liv. Ska barnet dö nu? Ska jag dö? Var är Barbatönt? Hur kommer det bli för honom när vi är döda? Vem ska berätta för honom när han kommer till sjukhuset? Jag skriker hans namn, om och om igen. Jag gråter och skriker. Skriker, skriker, skriker. Och är så förtvivlat rädd.

Det är faktiskt en lättnad att komma in på operationssalen. Äntligen slipper jag se taket svischa förbi ovanför mitt huvud. Jag lyfts över på operationsbordet, hör dukar som prasslar, känner hur magen tvättas, blir glad över att narkosläkaren pratar norrländska och känns trygg, så får jag dricka något salt (måste komma ihåg att fråga vad 17 det var!) och hör att någon säger att det är dags att sova. Jag känner hur något sprutas in i min hand och äntligen, äntligen får jag somna bort från mardrömmen.

När jag vaknar förstår jag inte riktigt var jag är. Tack och lov hade jag fortfarande linserna i när jag sövdes, så jag kan titta mig omkring och inser att jag är på uppvaket. På något sätt förstår jag att barnet lever, men jag vill inte veta vad det blev. Det ska Barbatönt berätta för mig. Hur lång tid det dröjer innan han kommer till mig vet jag inte riktigt. Jag är i ett flytande tillstånd, mellan dröm och vakenhet, och tänker nog inte särskilt mycket på någonting alls. Så kommer han äntligen. Trots den något bisarra uppenbarelsen är han just då bland det vackraste jag sett. Hans min är sådär märkligt glad och förvirrad och omtumlad och trött och lycklig på samma gång. Han är klädd i svarta byxor, vit fladdrande sjukhusskjorta och kameraväskan över axeln. Jag frågar om han har träffat vår bebis. Och vad blev det?!

–       Det blev en tjej. Vår lilla Stella.

En timme och trettionio minuter efter att taxin stannade utanför förlossningen plockades ut hon ut ur min mage med katastrofsnitt. Hade det inte varit för min oro att hon skulle ligga med rumpan neråt hade jag aldrig åkt in till förlossningen bara några timmar efter att värkarna satt igång. Hur det hade kunnat gå om jag inte hade gjort det vågar jag inte tänka på. Om jag hade följt den ursprungliga planen och käkat popcorn, kollat på någon smådålig film och flåsat mig genom värkarna tills jag verkligen inte klarade mer. Om. Om.

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Och en jäkla tur är väl det!

Tillägg, 20141203: Idag har jag skrivit lite mer om förlossningen, och försökt förklara lite varför det blev som det blev.

Jag har också skrivit lite om hur det kan vara att inte få en barnförsäkring, bara för att försäkringsbolaget ser en risk där jag själv ser ett barn.

Annonser