Efter att jag fått reda på att bebisen låg åt fel håll fick jag omedelbart träffa en läkare på specialistmödravården. Hon förklarade hur ett vändningsförsök går till och berättade även att om det inte lyckas med vändningen så planerar man in en tid för kejsarsnitt.

Just där och då blev jag så förtvivlat rädd och ledsen. Kejsarsnitt! Det är ju inte så jag har planerat att den här bebben ska komma ut!

Så småningom fick jag dock mer och mer känslan att det kommer att gå bra. Vad som än händer, och hur bebisen än kommer ut, så kommer den ju komma ut! Och det är ändå det som är huvudsaken.

Efter en galet stressig morgon (varför försover man sig bara när man inte har tid med det?!) åkte vi iväg till sjukhuset. Där möttes vi av samma barnmorska som jag träffade igår. En barsk och samtidigt väldigt trevlig tant. Efter en stunds väntan fick vi komma in på ett förlossningsrum, där jag fick en bricanylspruta. Trots att jag har tagit bricanyl några gånger förut (i samband med astmakontroller) tyckte jag att det var himskans obehagligt med biverkningarna, som är hjärtklappning och darrighet. Så kopplades jag upp mot (med?) CTG, som övervakar sammandragningar och barnets hjärtljud. Oftast höll sig hjärtljuden mellan 145 och 155, men någon gång hoppade de långt över 200.

Precis när jag satte tänderna i den frukostmacka som Barbatönt hade varit iväg och köpt åt mig kom läkaren in. Först kände han lite med händerna och sedan tog han fram ultraljudsmaskinen. Så fort han lade dopplern mot mitt bäcken kunde man tydligt se att det var ett huvud som låg där!

Bebisen hade alltså vänt sig själv, utan att någon sjukvårdspersonal behövde blandas in. Sicken busunge! Troligtvis var det det som hände när hjärtljuden rusade och maskinen mätte rejäla sammandragningar. Ja, de där sammandragningarna var troligtvis inte alls sammandragningar, utan bebisen som gjorde sin kullerbytta.

Så kan det gå! Hoppas nu bara att Pomme ligger kvar så här tiden ut!

Annonser