Igår tyckte jag att bebisen kändes annorlunda än den brukar. Vanligtvis brukar det liksom vara ett rätt stort tryck nedåt i bäckenet. (Som man kan tänka sig att ett stort huvud med tillhörande kropp kan kännas inne i kroppen…)

Men plötsligt kändes det mer som att det pickade nedåt. Som om det var ett par fötter och inte ett huvud som bråkade med min blåsa. Först försökte jag ignorera det hela, men i morse var känslan densamma och jag ringde till barnmorskan som tyckte att jag skulle ringa förlossningen. De i sin tur tyckte att jag skulle ringa ultraljudsmottagningen. När jag ringde dit fick jag veta att dit ringer man minsann inte själv, utan det ska barnmorskan göra… Så det var bara att ringa till henne igen och be henne att ringa sjukhuset. Snart hade jag henne på luren igen och hon meddelade att jag hade tid för ultraljud klockan 11:30.

Att ta sig till det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag inledde starkt med att missa bussen (=bli frånkörd när jag kom vankande så fort jag kunde…) och när jag kom till ultraljudsmottagningen visade det sig att den hade flyttat! När jag väl kom in var jag så stressad att jag först inte riktigt fattade vad som syntes på skärmen – ett huvud ungefär i höjd med mina revben!

Så fick jag knata iväg till specialistmödravården där en läkare informerade om hur ett vändningsförsök går till. Att det kan sluta med kejsarsnitt har jag fortfarande inte riktigt tagit till mig, men jag kommer nog vänja mig vid den tanken också om jag måste.

[Angående rubriken: jag började skriva när jag fortfarande satt på sjukhuset, men nu på kvällen när det publiceras är jag hemma. Något strulade (helt överraskande…) med mobilbloggningen.]

Imorgon klockan 8 ska vi vara på sjukhuset igen. Det känns väldigt spännande och läskigt.

Annonser