Barn har en förmåga att ta ner en på jorden ibland. Senast det hände var på nyårsafton.

Eftersom Lellipupp inte är världens roligaste sällskap när hans läggtid överskrids för mycket bestämde vi oss för att fira nyår med honom några timmar innan tolvslaget. När Barbatönt tog en tupplur gjorde jag och Lelle i ordning festliga snittar och lade upp glänsande små ostkuber från skrattande kossan i en skål. (Det mesta som andas 80-talet ringde och ville ha sina partyattiraljer tillbaka brukar gå hem hos treåringar…) Mycket mer än så behövs liksom inte för att skapa lite nyårsfeeling hos en barnfamilj.

Så skålade vi alla tre i bubbel (pärondryck av ciderkaraktär, som det kallas) och snaskade på snittar och små ostar. Som pricken över i tände jag tomtebloss och satte på Abbas Happy new year. (Eller okej, det var någon cover på youtube, eftersom Björn och Benny väl känner att de blir för fattiga om de låter någon lyssna gratis på deras musik, men ni fattar.)

Tänk er scenariot. Mörkt rum. Sprakande tomtebloss. Storögd treåring. Sentimental musik. Tårögda föräldrar. Bebis som sparkar i magen. Ett nytt år i antågande. Kanske det bästa året? Sa jag att föräldrarna var tårögda? Alla trotsbråk bortblåsta och glömda. Allting var verkligen bara så där facebookstatusperfekt som man inte riktigt tror att det kan vara.

Så plötsligt.

– Pappa! Du måste slänga ditt skrrrrräp! ropar treåringen och pekar uppfordrande mot en hög med glänsande ostpapper. Tårögdheten blinkas snabbt bort och byts mot asgarv.

Annonser