Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva, för den här vännen som bor långt bort har gjort det så länge nu att jag inte kan skriva om henne längre. Jag vet inte vem hon är nu för tiden. Jag vet att hon har en stor plats i mitt hjärta – större än vad jag tror att någon kommer ha någon gång – och samtidigt vet jag att det aldrig kommer bli som det en gång var, för tid och avstånd har kommit emellan.

En gång för länge sedan – jag gissar att det var vintern 1997, för vi var fortfarande för unga för att komma in på krogen – satt vi på ett nattöppet café och pratade om framtiden. ”Tänk om man börjar dricka rödvin för att det är gott!” (En helt absurd tanke. Då.) ”Tänk om man äter mörk choklad. Och gillar det!” ”Tänk om vi går omkring i kavaj!”

Aldrig skulle väl VI bli såna där! Vuxna.

Och vi satt på det där cafét och sa att oavsett vad som händer så är vi ändå bjudna på varandras 50-årsfester. Jag kommer inte ihåg om vi sa bröllop också. Lite känns det som att vi sa det, men jag har samtidigt svårt att vi kunde tänka oss att någonsin göra något så galet som att gifta oss.

Samtidigt som jag anar att vi inte kommer komma på varandras 50-årsfester kan jag inte låta bli att hoppas att hon kommer dyka upp. Kanske med en likadan present som jag fick det året när vi var så vansinnigt osams och jag höll på att gå sönder för att jag visste att hon inte skulle komma på min födelsedagsfest. Men så. Plingade det på dörren. Och utanför stod hon. I handen en banan. Min gula, fina present.

Annonser