Jag tänker och tänker, men kommer fram till att jag nog faktiskt är så tråkig att jag inte har några drömresmål. Visst, det finns stället jag gärna skulle se (och återse) men jag kan inte på rak arm komma på något som jag skulle gräma mig om jag inte får besöka.

Däremot en plats jag absolut vill besöka när jag har dött.  Jag kan inte låta bli att hoppas att det finns någonstans där allt inte är slut. Att rullgardinen inte bara dras ner och allt blir svart. Döden skrämmer mig inte på något vis, men den gör mig arg. Skitarg när jag tänker aldrig mer. Jag kan bara inte acceptera det – aldrig mer. Därför hoppas jag att det kanske kan se ut som i Bröderna Lejonhjärta (minus förrädare, drakar och läskiga svartklädda män) när jag är klar här.

Annonser