Det här är någonting som jag har pratat med psykologen-som-inte-är-nån-psykolog om. Att jag ibland mår dåligt för att jag faktiskt inte har några framtidsdrömmar. I alla fall inte på det där sättet som jag inbillar mig att andra har. Jag har inga listor över hur jag tänker mig mitt liv om fem, tio och tjugo år. Jag strävar inte efter att uppnå några särskilda mål.

Jag drömmer om enkla saker. Att slippa gå ner mig i depressioner. Att mamma ska leva länge. Att mina barn ska ha bra liv. Att bli klar med utbildningen någon gång. Att få jobb (och såklart vara skitbra på det!). Att gifta mig på knarrande gammal dansbana.

Och lite större saker. Gå på kvällskurs i spanska och bli mirakulöst bra på jättekort tid och sen åka till Chile med familjen. Bygga en liten stuga på sommarstugetomten och låta gäster och deras tusen barn bo där. (Sen ska alla barn springa runt och helt mirakulöst vilja sova precis innan rosévinet ska drickas och kexen ätas.) Slippa ha eksem någonsin igen.

Annonser