Är det här man ska skriva något riktigt djupt? Eller kanske ännu hellre – min mamma? (Känns det inte som en fråga som folk gärna svarar mamma på?)

Men jag kan faktiskt inte komma på någon riktig djuping som jag beundrar. Och jag kan knappast påstå att jag beundrar min mamma.

Jag är kanske helt enkelt inte så lättimponerad. Lätt att göra avundsjuk, men inte att väcka beundran hos. För avundsjuk är jag. På de som orkar plugga och ha barn och extrajobb och samtidigt lämna in hemtentorna i tid och ha köksgolv där man inte fastnar i kladd och smulor och under tiden verkar ha ett leende på läpparna. (Eller ligger de också på sängen ibland och är så trötta att de inte ens orkar gråta?) Men beundrar dem gör jag inte. Och jag är avundsjuk på dem som kan göra musik. Som skriver texter och melodier och slingor, som kan väcka känslor och gunga tröstfullt eller locka fram skratt eller göra mig arg. Det vill jag också kunna. Avundsjuk.

Ibland. När jag har en ljus dag. Kan jag beundra mig själv. När jag tänker på allt som jag har pratat om hos psykologen-som-inte-är-nån-psykolog (utan en kurator) och inser att jag faktiskt står upp idag. Att jag inte har gett upp. Att jag andas och lever och ser framåt. Då kan jag faktiskt beundra mig själv.

Annonser