Åh, den här hade varit väldigt lätt för några år sedan. Då var svaret alldeles självklart och givet; att Barbafarfar är min allra bästa vän. Det är hon (jo, det är en hon, namnet till trots) som är min bästa vän fortfarande. Men det är nu ganska många år sedan vi träffades nästan varje dag och satt ihop och kallades Gullo och Gullo, visste precis allt om varandra och drack kaffe först och sen öl och sen tog en bulle nånstans i linköpingsnatten. Nästan 25 mils skillnad gör tyvärr skillnad, och att jag fick barn och inte längre kan (eller för den delen orkar) prata i telefon i tusen år gör att man inte har samma koll på varandra längre. Jag vet inte längre vilken tröja hon använder oftast eller vad hennes jobbarkompisar heter (och vem som är snyggast av dem). Men jag vet att om jag behöver prata och gråta och inte kan vända mig till någon annan i hela världen så är det hennes nummer jag skulle slå.

När min svärmor skulle begravas ville vi gärna att Helmer skulle vara med på begravningen. Samtidigt ville vi kunna få vara ledsna utan att oroa oss för att han skulle bli rädd eller jätteledsen själv. I värsta fall kanske han till och med skulle balla ur, sådär som barn ibland kan göra när det passar som allra sämst.

När jag frågade Barbafarfar om hon kunde tänka sig att komma och barnvakta svarade hon ja utan betänketid. Antagligen skulle hon bli tvungen att ta ut surt förvärvade semesterdagar för att åka hit. En resa som för övrigt tar tre timmar och kräver minst ett byte. Men hon sade ja. Och på begravningsdagen gjorde hon precis allt precis rätt. Lät Helmer sitta hos oss när det funkade. Gick runt med honom och tittade i (och utanför) kyrkan när han behövde distraheras lite. Var i lekrummet när vänner och släktingar höll tal. Såg till att han både fick mat och fika, precis som alla andra som var där. Helmer fick en bra dag och ett fint avsked av sin farmor, samtidigt som det aldrig blev jobbigt vare sig för honom eller oss.

Gullo och Gullo på nyårsafton 2005

Den som är min bästa vän i vardagen numera känns på sätt och vis lite trist att skriva. Det är så givet på något vis, att man kallar sin pojkvän/kille/sambo/fästman för sin bästa vän. Men det är ju så det är. Barbatönt är min bästa vän.

Kanske inte världens bästa bild om man stirrar på fulkorg och diskmaskinsslang. Men den föreställar mina allra finaste pojkar.

Vi har gått igenom väldigt mycket tillsammans. Jag är en känslig själ och mer än en gång har han sett mig rasa samman. Oftast bildligt, men också bokstavligt. När jag fick beskedet att pappa var död stod jag på en parkeringsplats utanför ett hotell. Vi skulle precis åka iväg och hälsa på pappa, på vårdboendet där han bodde. Så berättade min bror vad som hänt. Att pappa var död. Och jag vet att jag skrek. Att jag inte kunde stå längre. Jag rasade ner på marken. Längre bort Barbatönt med barnvagnen. Kom lite efter, för om man ska gå ut genom hotelldörrar med barnvagn måste man trycka på knapp med fördröjning. Han förstod vad som hänt. Höll sig ur vägen för att Helmer inte skulle bli rädd när mamma var galen där på marken. Fanns ändå där. Fanns där efteråt. När jag tagit mig upp från marken, men ändå låg kvar i småbitar. Ringde till psykakuten. Skjutsade till psykakuten. Gick långa promenader med vagnen när jag inte orkade vara mamma. Gav mig tid att andas. Lät mina tårar falla. Torkade mina tårar.

Han kan onekligen vara en envis gubbstrutt ibland. Men han är min fina envisa gubbstrutt. Den som limmar ihop mig, som får mig att skratta och må bra. Den som jag vill limma ihop och få att skratta och må bra.

Annonser