I staden jag bor i sägs det att solen skiner. Ja, eller Sola’, rättare sagt.

Det var väl kanske inte därför jag flyttade hit. Faktum är att jag inte riktigt vet varför jag sökte just till det här universitetet. Antagligen en mix av att det inte krävdes särskilt höga betyg för att komma in på utbildningen, att jag har lite släkt här och har gillat staden då och att jag bara ville bort från min förra stad. Trots att den är hyfsat stor kändes det som att den började krypa innanför skinnet på mig.

I staden där jag bor kan jag inte namnen på många krogar. I staden där jag bor vet jag fortfarande efter sex år inte vad alla stadsdelar heter. I staden där jag bor har jag minnen som är totalt annorlunda än de från den stad där jag växte upp, var tonåring och levde singelliv tills jag flyttade hit när jag var 25.

I den här staden träffade jag Barbatönt. Det var i min studentlägenhet på 24 kvadrat som vi hade rympdorrafton och blev kära. Det var i hans lägenhet som jag bodde när det var för långt att cykla till sommarjobbet. Det var vid hans runda köksbord – det som vi fortfarande sitter vid, men i en helt annan lägenhet – som jag fick veta att min morfar var döende. Det var i den här staden som jag blev sambo. Det var på sjukhuset i den här staden som min morfar drog sina sista andetag, två år innan mitt första barn föddes några hundra meter bort på samma sjukhus.

Märkligt nog, om man tänker på allt som har hänt här, känner jag ändå inga direkta band till den här staden. Jag tycker om den. Tycker verkligen om den. Och ändå svarar jag alltid, om någon frågar om det är här jag tänker mig att jag ska jobba när examen äntligen är avklarad, att jag inte vet. Får jag jobb här vore väl det trevligt. Men jag kan faktiskt lika gärna bo någon annan stans.

Alla minnen kommer finnas kvar ändå.

Annonser