När man tänker att det inte kan bli värre, kliver livet självt in och motbevisar det.

I söndags förmiddag ringde ett nummer som jag inte kände igen. Riktnumret var dock välbekant – Barbatönts hemstads siffror var det som inledde det obekanta numret.

Tanken ilade snabbt genom huvudet, men slogs bort lika snabbt igen. För inte kan det väl…

Men jo. Det kan det. Den som ringde meddelade att Töntis pappa hade åkt in till sjukhuset. Akuten. Inte kontaktbar. Antagligen en stroke. Igen.

Timmarna gick och äntligen ringde någon från sjukhuset upp. Hjärnan hade undersökts, men det såg inte bra ut. Det såg inte alls bra ut.

Och morgonen därpå ringde telefonen igen. Den här gången från ett känt nummer; Barbatönts mammas. Hon ringde och berättade att det var slut nu. Att min älskade Barbatönts fina, fina pappa hade somnat in under natten.

Det är helt obegripligt att just de här gubbarna – knappt gamla nog att ens kallas gubbar – försvann från jorden med så kort mellanrum. Det känns så förbannat orättvist att just våra pappor skulle dö, inom loppet av femton dagar. När de egentligen borde vara turistande pansjosar med töntiga solhattar. (Vad är grejen med gubbar och solhattar? Ingen av dem hade flint. Ändå dessa fula turistmössor!) Jag tycker så jäkla synd om Lelle, som nu varken har farfar eller morfar.

Och jag tycker så synd om Barbatönt. Min älskade tönt, som nu kan säga ”jag vet hur det känns” när jag pratar om hur det är att ha en död pappa. Som alltför väl vet hur det är att planera sin pappas begravning. Min finaste kärleksfigur, som också har klappat sin pappas kalla kind för sista gången.

Livet går sannerligen upp och ner. Nu tycker jag att det börjar bli dags för lite upp! (Jag ska bara gå på två begravningar först.)

Annonser