Häromdagen (när vi fortfarande var i stugan) inleddes en stor jakt på mitt visakort, som Barbatönt hade lånat. Ingen av oss kom ens ihåg om något överlämnande av kortet hade ägt rum. Eftersom jag är ganska vimsig av mig bestämde jag mig för att tro att kortet låg nånstans i lägenheten, helt enkelt.

Jag skulle ju in till stan och klippa mig och tack vare bussens synnerligen glesa turlista skulle jag ha tid att svänga förbi hemom och leta efter kortet. Jag är rätt optimistiskt lagd – i alla fall var jag det nu – och räknade helt frankt med att hitta kortet, så att jag skulle kunna betala hutlösa 380 kr till min frisör.

Nåja. Innan jag lämnade stugan bad jag Barbatönt att leta igenom sin plånbok en gång till. För säkerhets skull. Och vad låg där i? Inkilat bland skrynkliga kvitton och konstiga lotter som man får om man handlar för X kr på Konsum? Mitt visakort såklart!

När jag kom in till stan låg ett enda kuvert på hallmattan. Ett kuvert adresserat till mig. Avsändare: SEB.

Det var mitt nya visakort!

(Och jag kan inte låta bli att tänka på hur spännande det här hade kunnat bli om jag hade bloggat i realtid.
Tänk er:

”Barbafjant letar efter  försvunnet visakort.”
”Barbafjant rotar desperat i handväskan för sjuttonde gången.”
”Barbafjant gråter en skvätt.”
”Barbafjant har gett upp jakten och tar ett glas rosé på altanen.”
”Barbafjant har hittat kortet och firar med gott och blandat!!! :-)”
”Barbafjant svettas ymnigt på buss 500.”
”Barbafjant hittade just ett alldeles nytt visakort på hallmattan. Hade kunnat strunta i letandet och hoppa direkt på rosé och snask!”
”Barbafjant är nyklippt och känner sig väldigt snygg och cool”
”Barbafjant har använt visakort med chip för första gången. Känner mig inte cool längre…”)

Annonser