Lördagen den 11 juli 2009 hade mycket väl kunnat gå till historien som den allra tråkigaste dagen någonsin.

Det regnade och regnade. Och Barbafjant – jag alltså – gick mest omkring och muttrade. Tittade surt ut genom fönstret och muttrade åt det fula trista vädret. Jag tyckte att allting bara var så fult och trist att jag aldrig varit med om något så fult och trist. Jag var ful och vårt hem var fult och Lelle var inte det minsta söt, utan bara trist och dum och drog mig i håret och glasögonen.

Barbatönt har det officiellt varit synd om, eftersom hans kroppstemperatur i morse låg på hisnande 38,6 grader! Det är rackarns mycket det! (Och jätteskönt att ligga intill om man är en frusen Fjant!)

(Det har även varit inofficiellt synd om Barbatönt, eftersom han har fått stå ut med mig hela långa dagen.)

Framåt eftermiddagen kom herr Tönt med en alldeles fantastisk idé; den där svarta plastmojängen, som det ibland låter om. Om man skulle ta och använda den. Kanske använda den på något vis så att man kommer i kontakt med omvärlden?

Ja, det måste vara något som ungdomarna har hittat på, som gammelmoster Lotta brukade säga. Kontakta omvärlden medelst svarta plastbitar! Jo jag tackar jag! (Tack tack.)

Omvärlden i form av Barbafamiljen kontaktades. Inte nog med det. De våldgästades också! Hurra för fina vänner! Så himla fantastiskt underbart skönt det var. (Och rackarns gott också! :-D) Jag vet inte om jag eller Barbatönt njöt mest av att slippa mitt muttrande sur-jag. Och det kvittar väl. Huvudsaken var att sur-jag försvann.

Annonser