Jag känner mig urlakad och tillbankad. Hopknögglad och tillskrynklad.

Har ingenting – i n g e t alls – att ge.

Vill bara gå i dvala ett tag. Ett år. Ett liv.

Vet att jag snart kommer upp och ut och igenom. Hel, såklart.

Jag kommer alltid upp och ut och igenom till slut. Hel, men kanske naggad i kanten.

Konkret: Skolan gör mig så matt. Att ständigt leva med känslan av att ha hamnat fel; att ha valt käpprätt uppåt väggarna, tokigt och galet. Känslan av att vara så totalt dumihuvet att man nog inte ens kan klara intagningsprovet till särskolan, även om det skulle rättas snällt. I kombination med en ständigt närvarande ångest över vad som borde vara tillvarons enklaste; försörjningen. Den obefintliga. Räkningar med så oändligt många fler siffror än vad som visas på kontoutdraget. Resor som inte blir resta. Skor med hål i. Kläder med hål i. Tankarna som flödar och forsar och virvlar och som skapar en grop där jag snor runt i madrassen. Ett trassligt lakan och vitnande knogar. Därför är jag så oändligt trött. Därför vill jag bara gå i dvala.

Men jag ska härda ut. Och komma upp och ut och igenom. Hel, men naggad i kanten.

Annonser