Idag fyller min allra finaste Barbatönt år! Hurra och puss och grattis till honom!

Jag ville så gärna publicera en bild på honom idag. En riktigt fin bild. En bild där hela han syntes. Inte en helfigursbild alltså, utan en bild som visade alla de sidor som jag älskar hos honom. Hans stora hjärta. Hans tro på sig själv. Hans humor – och det faktum att han både förstår och uppskattar min. Hans gubbighet. Hans barnslighet. Hans förtjusning i att sortera, etikettera och pyssla. Hans mentala styrka. Hans mod att inte dölja när han känner sig svag. Hans förmåga att lyfta mig, så att jag känner mig som en bra människa. Hans självklara sätt att bara vara den han är. 

(Och så de mörkbruna ögonen. De där, vars blick jag inte vågade möta, när vi satt på Royal och fikade, den där februaritisdagen för tre år sedan.)

Jag letade och letade bland bilderna i datorn och hittade ett antal fina. Men ingen som kunde säga allt det där. För hur skulle det gå till?

Så jag valde den som jag nog tycker är allra finast ändå. Den som liksom har lyckats pressa ut essensen av det finaste hos Töntis. Den Barbatönt som jag älskar lite extra mycket. Bilden på pappan och hans barn. Barnet, som inte ens är en dag gammalt. Pappan, som alltid, alltid kommer finnas där. Som ibland kommer vara sträng. Ibland lite mesig och ge efter. Ibland läsa sagor, bära på axlarna och titta på skrotbilar. Ibland kanske inte ha tid och säga ”sen, senare”. Pappan som älskar gränslöst. Den bilden valde jag. Den mannen älskar jag.

Jag ska följa dig till världens ände...

Jag ska följa dig till världens ände...

Annonser