Just nu längtar jag nåt alldeles vansinnigt mycket.

Jag längtar efter våren. Som jag längtar efter våren! Kanske inte efter pollenrelaterad snuva och kliande ögon, men efter ljudlös gång. Ni vet, när man tar den första promenaden på våren och undrar vad det är som är så annorlunda och efter ett tag inser att det är helt tyst när man går. Ingen snö som knarrar. Ingen smältslasksnö som klafsar. Inget grus som rasslar. Mjuka gympaskosulor mot asfalt. Inget annat.

En mjuk promenad. Alldeles ljudlös. Och en försiktig sol, som kittlar fräknarna till liv.

Det längtar jag efter.

Annonser