Jahapp. Mina dilemman i förra inlägget har löst sig. Det ena till det bättre och det andra precis tvärtom.

Jag insåg att jag nog använde min usb-kabel senast när Lelles rum fortfarande var kontor. Jodå, på hans lilla byrå låg ju kabeln, så nu kan jag överföra musik, bilder och filmer mellan datorn och mobilen. Bra bra.

Mindre bra är att jag inte längre har någon anledning att ta med någon egen mugg till jobbet. Nämligen har ledningen blivit aprädd, eftersom det fr.o.m nästa år endast får jobba utbildad personal inom äldrevården, så jag får inte jobba kvar längre. Det vore en sak om jag kanske fick stanna över sommaren, eller åtminstone några månader till, tills de hinner hitta nya vikarier. Men nej, det ska rensas omgående! Vad ordinariepersonalen tycker om att stå utan vikarier lämpar sig inte ens att nämna i en frispråkig blogg som denna.

På nåder får jag jobba nu i helgen, eftersom jag redan var upptecknad på några pass, men sen är jag inte välkommen längre. (Förutom kanske eventuellt möjligtvis till sommaren. OM de inte hittar någon utbildad personal.) Det känns hur pissigt som helst. Jag vet ju att vikariebristen är enorm – ikväll jobbade vi t.ex tre istället för fyra, eftersom det helt enkelt inte gick att få in någon fjärde person.

Jag vet inte om jag är mest arg eller ledsen. Jag har jobbat på det här boendet sedan februari 2006. Dessförinnan jobbade jag två år – eller 23 månader för att inte ljuga – inom vården i Limpan. Jag är med andra ord inte helt utan erfarenhet, trots min brist på utbildning. Då känns det jäkligt förnedrande att plötsligt bli nekad att ge medicin, vilket jag alltså fått göra sedan 2003. Ikväll fick jag springa runt och be ordinariepersonalen hjälpa mig att ge typ två panodil till Gunnar och en och en halv Waran till Greta, bara för att min hönsiga chef tror att regeringen ska stänga hela boendet om en icke-undersköterska krossar tabletterna och blandar med yoghurt.

Jag är nog mest arg om jag tänker efter!