Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Flera gånger har jag loggat in här, men loggat ut snart igen. Jag känner att jag är på väg att göra samma sak nu igen.

Egentligen finns det en hel massa att skriva. Jag har ju börjat plugga igen! Förutom att jag är lite grinig över administrativt krångel så är jag än så länge supernöjd med mitt val. Både ämnet och klassen verkar jättebra! Däremot tycker jag att det är riktigt uselt att felaktiga litteraturlistor skickas ut. Av de tre böcker som jag inhandlat var två strukna från listan. Nu var visserligen den ena begagnad och den andra gick att skicka tillbaka, men det känns ändå väldigt onödigt.



Jag vet inte hur jag ska formulera mig nu, det är så himla svårt att varken vara för personlig eller för kall och kortfattad.

Barbatönts pappa, min fina svärfar, fick en stroke i måndags. Ingen människa förtjänar väl att bli sjuk, men han är den sista som jag tycker borde drabbas av det här. Jag vill inte bli för personlig, men han har haft många motgångar i sitt liv. För ganska exakt två år sedan brann det i svärföräldrarnas lägenhet. I höstas, strax innan Helmers namngivning, opererades Barbasvärfar i höften. För inte alls länge sedan var han ute och ”övningskörde” med Barbatönt som handledare, för att se om det gick bra att köra bil efter operationen. Och det gjorde det! Allt var liksom på väg åt rätt håll.

Nu ligger han på sjukhuset igen. Förlamad i högra sidan. Och Barbatönt vet inte hur mycket hans pappa egentligen förstår av det man säger till honom. Om svaren bara är automatiserade artighetsfraser. Om han över huvud taget förstår varför han är på sjukhuset.

Han är så jävla fel person att drabbas!

Det är vid tillfällen som dessa som jag kan önska att jag vore religiös. Det vore så skönt att kunna be till Gud och faktiskt förvissa sig om att det ligger i hans händer. Nu kan jag bara hoppas. Hoppas på det bästa.

Se tiden an.

Ett uttryck som jag sakta lär mig att bli fullständigt galen på.

Annonser