En sak som jag har funderat på är det här med havet. Och skog har jag också funderat på.

Det verkar liksom som att alla människor älskar att titta på havet. Om de är oroliga eller ledsna eller arga, eller vad det nu är för känslor som bubblar i kroppen, vill de där havsmänniskorna sitta på stranden (eller kanske stå i en vassrugge – det framgår sällan) och titta på vågor, insupa saltdoft och lyssna till dån/plask/skvalp.

Och om man inte är en havsmänniska verkar det som att man ska tycka om skogen. Man ska vilja vandra över stenar och rötter, titta på skygga djur och solljus som spelar mellan granarnas grenar, insupa doft av kåda och lyssna till tystnad/fågelkvitter/susande träd/rasslande löv.

Jag hatar inte havet. Inte heller skogen.

Men jag när inga särskilda drömmar om endera av dem heller.

Kära Bullen, är jag onormal?

Annonser