Jag har fortfarande inte skrivit något om helgen som var. Egentligen vet jag inte heller riktigt vad jag ska skriva.

Om jag kanske ska börja redan på fredagen, då Barbafarfar kom från Limpan och Barbabill och Barbabull kom från Uppsala, tillsammans med sin sex veckor gamla Barbadotter, som inte riktigt fått nåt barbanamn än. Jo, jag borde kanske skriva några ord om hur mysigt det var att träffa dem alla. Och så några ord om hur det bakades in i det sista.

Lite gnäll måste jag ju också få med. Då kan jag skriva om mitt öga, som natten mellan fredagen och lördagen blev superirriterat och totalt igensvullet och illrött. Och hur det senare under dagen kändes mycket bättre, men troligtvis såg sämre ut, eftersom folk frågade hur det var…

Sen hoppar jag nog över förberedelserna. Och struntar i att skriva om hur dåligt jag mår när jag gång på gång blir överkörd i min egen planering. För vem vill läsa om hur det påminner mig precis om den känsla jag alltid hade när jag var en mobbad sjuåring (och sexåring och nioåring och tioåring) som anpassade mig efter alla andras vilja för att åtminstone ha en chans att få vara med i gemenskapen?

Istället skriver jag om namngivningen. Om den enorma lyckokänsla som fyllde mig när jag såg hur många som kommit dit för Helmers skull. (Och kanske lite för Töntis också. Och för min skull.) Hur svårt det var att prata utan att gråta. Hur jag var tvungen att undvika att titta på vissa personer för att inte gråta sönder min sång fullständigt. (När jag skriver om det får jag inte glömma att nämna hur nedrans synd det var att Lelles kusin Frans och hans mamma inte kunde komma, eftersom han var sjuk. Men att det var litelite bra, för om jag så mycket som sneglar på henne när jag sjunger börjar jag själv böla. Har hänt mer än en gång…)

Och alla fina presenter! Inte en nalleformad sparbössa i nysilver så långt ögat kunde nå! Och ingenting som Helmer redan har!

Om kvällen behöver jag kanske inte skriva så mycket. Mest att det var himla mysigt att stora delar av familjen samlades på Trudeluten och käkade soppa och drack vin.

Allt det där tänkte jag skriva om, innan Internet försvann i flera dagar. Och sen blev ju ögoninfektionen värre, så att jag bara inte orkade sätta mig framför datorn. Till slut ringde jag till och med sjukvårdsupplysningen, men hon skrattade mest åt mig när jag trodde att min ögonvita höll på att lossna… (Men va 17! Brukar var vara vitt, en och en halv centimeter långt och ha bläckfiskkonsistens?)

Nu blev det som det blev, och allting sammanfattades visst lite märkligt i efterhand. Imorrn har jag fått tid på vårdcentralen för att någon ska titta på mitt fortfarande svullna och irriterade öga. Ska vi slå vad om att det kommer gå över under natten?

Annonser