För tillfället – eller rättare sagt sedan sisådär ett år tillbaka – dansar mina hormoner cancan i kroppen! Oftast är det väl inget jag har tänkt på, jag har oftast känt mig mest som jag brukar. Förutom när det kommer till en sak: gråten. Jag, som tidigare aldrig gråtit varken framför tv’n eller bioduken blir fuktig i ögonen till och med när jag ser nån tillräckligt rörande reklamfilm! (Vad som är rörande är väldigt varierande från dag till dag. Det kan vara allt från en gammal gubbe som ler mot en lika gammal tant, till en söt hund som skuttar charmigt…)

Igår skulle vi på bröllop, vilket är ett säkert kort för att få mig att böla. (Det var det även innan gravid-/amningshormonerna började svalla.) Men jag fällde faktiskt inte en tår. (Även om jag var väldigt fuktig i ögonen vid ett flertal tillfällen.) Anledningen? Den stavas h e l m e r. Eftersom han kräver ständig action för att inte börja skrika hade jag helt enkelt fullt upp. Han skulle skuttas upp och ner, titta ut genom kyrfönstret, sitta lite på vad den nu heter som man ställer psalmboken på, och så vidare. Enda gångerna som det var riktigt nära att gå från fuktigt till vattenfall i ögonvrån var när Töntis hade Lelle i knät, sistnämnde var fullkomligt tyst och stilla. Lägg musik till det också…

Alltså kan vi komma fram till att det bara är att ta med sig en 11-veckorsbebis till kyrkan om man inte vill sabba sminket!

Annonser