Man kan ju inte skriva om ett Limpan-besök utan att skriva om resan dit. Eller jo, det kan säkert gå utmärkt i vissa fall, men inte om man har med sig en drygt sju veckor gammal Lelle, som är ute på sitt livs första tågresa!

Man kan väl säga att äventyret tog sin början måndagen den 4 augusti 2008. För att vara säkra på att både hinna hämta ut biljetterna och helst lyckas hoppa på tåget i tid också anlände familjen Fjant/Tönt till tågstationen i väldans god tid. Det var ju tur att vi gjorde det, annars hade vi ju missat vilken turistattraktion toaletterna på Karlstads tågstation tydligen är. Under den knappa timme som vi satt och fikade var kön ständigt superlång och slingrande. Detta troligtvis på grund av att ett tåg (dock inte vårt!) blivit utbytt mot buss, och det vet ju alla hur läskiga busstoaletter kan vara. Ja, ibland är de ju till och med obefintliga!

Själva resandet gick länge över förväntan bra. Det var mer än en aning läskigt att föreställa sig hur det skulle gå att komma på tåget med barnvagnen. Hur det skulle gå att hitta någonstans att göra av den var så läskigt att vi inte tänkte på det förrän vi väl var på tåget. Efter lite meckande så gick det dock supersmidigt, och tack vare att vi köpt biljett till oss alla tre fick väskan en egen sittplats. (Den tog ett snack med Lelle, som gick med på att överlåta sin sittplatsbiljet…)

Att komma i tid gick sämre. (Vi snackar ändå SJ. Ett företag som knappast är känt för sitt imponerande passande av tider.) Detta ledde till en viss lynchstämning på tåget. Särskilt en tant blev alldeles tokigt stressad, och trängde sig förbi och över stackars Barbatönt och vår resväska. Töntis blev mer eller mindre nedknuffad i vagnen på grund av den galna kärringens knuffande. Att vi också skulle av tåget – och dessutom byta till det tåg som hon hade så bråttom till – hade hon uppenbarligen inte en tanke på. (Trots att vi, på äkta svenne-manér pratade lite extra högt om vårt stundande byte, istället för att påpeka det rakt ut till stresshaggan.)

Nåja. Vi kom av tåget. Och sen s p r a n g vi. Jag sprang som jag inte har sprungit på många år. (Inte sen jag hade ett jobb som krävde att jag åkte med första bussen, klockan 05:32. På den tiden sprang jag rätt ofta…) Töntis blev mäkta imponerad av mina långa steg. Att jag dessutom körde barnvagnen, och kryssade mig fram genom folkmassorna likt piloterna i Hot Shots som lyckas föra fram sina plan mellan de mest bisarra hinder, var kanske det som imponerade mest. ”Ibland var vagnen nästan uppe på två hjul” har herr Tönt sagt om den vådliga färden.

Jämfört med detta fartfyllda äventyr kan man ju tro att resten av resandet under resan var en mild västanfläkt. Men icke.

På måndagkvällen skulle nämligen jag och Barbatönt bege oss ut på en liten biltur. Resans mål var det hus som pappa bodde i så länge han var frisk. Nu har huset precis sålts, och vi skulle dit för att hämta en hushållsassistent. (Och umgås lite med min styvmamma, eller om jag kanske ska skriva före detta styvmamma, eftersom de precis har skilt sig. Ja, det där med familj kan vara rörigt ibland.) Nåja. I det här fallet är målet ovidkommande. Resan dit känns mer intressant. Nämligen hade min kära mor tydligen glömt något i sin bil senast hon var ute och åkte i den. Vilket var för ganska länge sedan. Tillräckligt länge för att detta något skulle ruttna och utveckla den värsta stank jag känt i hela mitt tjuåttaåetthalftåriga liv. Jäklar i min låda vad det luktade! Trevligare bilresor har jag definitivt varit med om!

Under vår vistelse i Limpan hann vi även med en spännande bussresa. Ärligt talat var den inte särskilt spännande. Möjligtvis var det lite festligt att betala biljetten med sms. Och att busslinjerna totalt bytt namn och möblerats om, så att jag kände mig som en främling i min egen stad. Och det faktum att vi utvecklade en alldeles fantastisk intern lokalteve-humor ska jag inte förneka livade upp resan något alldeles fantastiskt.

Annars var nog på något vis den allra bästa resan den när vi satt på bussen hem igen. När den brutalvärmländska tanten ropar ”Nästa: Trudeluten” kändes det allt rackarns skönt att vara hemma igen.

Annonser