Idag hände något märkligt. (Trots att det är märkligt har faktiskt något liknande hänt en gång förut. Bara i mitt liv mina vänner. Bara i mitt liv.)

Jag stötte nämligen på (”stötte på” som i ”träffade på”, inte ”raggade på”) ett ylande mongo som hade vält.

Jag tar det väl från början:

Solen sken sådär hejvilt som den gärna gör såhär i juli. Jag strosade hem från affären, lite lagom svettig, sådär som man gärna blir när det är apvarmt och man skjuter en barnvagn framför sig i uppförsbacke. Plötsligt ser jag något ligga på vägen, sisådär tvåhundra meter framför mig. Det är någon som har vält med sin cykel. Personen ifråga ligger orörlig under cykeln. Jag börjar springa mot den välta personen under cykeln och hör en märklig ylande gråt. När jag är framme ser jag att det dessutom är ett mongo (eller som jag kanske hade skrivit om jag använde politiskt korrekt språk i min blogg: en person med det typiska utseende som man så ofta ser hos personer med downs syndrom) som ligger där, omkullvält och ylande.

Jag tröstar så gott jag kan, och konstaterar att personen ifråga inte blöder någonstans ifrån. Mitt i allt ylgråtande börjar ylaren hosta jättemycket, och kravlar sig upp till alla fyra för att sätta igång att kräkas mitt på cykelbanan. Som den på kräkrelaterade olyckor ständigt beredda moder jag är halar jag raskt fram en näsduk (pappersvarianten, jag är väl ingen riddare heller!) så att hon kan torka av sig en massa slem som runnit ner på kläderna och som slafsar ur munnen. (Herregud så äckligt det låter! Kanske har jag jobbat inom vården för länge?)

Därefter tar mongot, utan att säga nånting till mig, sin cykelstödslösa cykel (som står lutad mot barnvagnen) och knallar iväg, fortfarande småylandes.

Allt är över på sisådär två minuter.


Vore jag någon annan skulle det kanske kännas främmande att sätta det här inlägget under kategorin ”vardag”, men tja, det här känns på något märkligt vis som något som är typiskt mig att råka ut för.

Annonser