Jo, jag har visst det.

Det kan ju verka synnerligen märkligt att som mamma till ett lite drygt fem veckor gammalt barn tycka att det är helt okej att inte umgås med bäbisen dygnet runt. Att dessutom göra som jag har gjort nu är nog något som skulle ge de präktiga morsorna på Familjeliv skrämselhicka.

De senaste dagarna har Barbatönt, Barbarolf och jag spenderat i svärföräldrarnas sommarstuga. Där har vi mest latat oss – läst böcker och gamla tidningar (typ Kamratposten från tidigt 90-tal), strosat längs grusvägen och plockat vildhallon (och ätit upp dem, med mask och allt) och annat som man gör i sommarstugor. Just det! Vi har anlagt ett smultronland också! Det ska bli vansinnigt spännande att följa dess utveckling!

Idag skjutsade Barbatönt hem mig till stan, för att sedan åka tillbaka ut till landet tillsammans med Lelle. Det ska bli himla skönt att få vara ensam ett tag. Bada badkar. Äta precis vad jag vill – vilket råkade bli smågodis till middag och korv till efterrätt – när jag vill. Njuta av att gå omkring byxlös, efter att ha varit anständigt klädd tillsammans med svärisarna sedan i fredags. Bara leva lite ungkarlsliv helt enkelt.

Jag hade såklart räknat med att sakna Lelle en del, men var faktiskt inte beredd på att göra det mycket. Först gick det jättebra. Men så gjorde jag misstaget att köpa en tidning som innehöll en artikel om en svårt sjuk ettåring. (Varför kunde jag inte bara köpa Amelia, eller nåt annat trams?!) Inte nog med att den sjukdom han levde med var dödlig, den gjorde honom även handikappad på flera olika vis, ett i taget. Jag grät och grät. Tittade på bilderna och tyckte att han påminde om Lelle. Och grät lite mer.

När Barbatönt ringde lite senare på kvällen fick jag ”prata” lite med Lelle, dvs lyssna på hans karakteristiska flåsande i luren. Och jag grät igen.

Även om det är jobbigt att känna sådan längtan och saknad efter någon så är det faktiskt lite skönt också. För jag är tydligen inte så hårdhjärtad som jag ett tag befarade att jag var.

Imorgon kväll kommer karlslokarna i mitt liv hem igen! Tills dess ska jag njuta så mycket jag bara kan.

Och gråta en liten skvätt också. Det går liksom inte att låta bli.

Annonser