När man har en liten filur som kräver mat och uppmärksamhet större delen av tiden längtar man gärna efter att få sitta framför datorn. Läsa lite bloggar. Blogga lite. Titta på roliga shoppingsidor, där man inte har råd med någonting alls.

När filuren äntligen däckar (vilket han i ärlighetens namn gör både ofta och ganska lätt) prioriteras allt som oftast framför-datorn-sittandet bort, och jag finner mig själv i framstupa sidoläge i dubbelsängen. (Väldigt praktiskt med en säng där man kan ligga åt alla håll och kanter! Både om man ska däcka, och när man bara vill ligga och amma och samtidigt kunna se på tv…)

I lördags kom Helmers mormor – min Mamman – hit. Det är både väldigt roligt och väldigt utmattande. Att umgås med henne så mycket som jag gjort de senaste dagarna kräver att jag biter ihop en hel del – något jag lyckas mer eller mindre bra med. (Då sover hon ändå inte här, utan hos sin bror som bor en hundrakronors taxiresa bort.)

Dock måste jag försöka stå ut med hennes ständiga pikande, kommenterande och avbrytande. (Hon är expert på att inte låta folk prata till punkt. Vilket kan vara okej. Ibland. Men inte när man inser att man inte har fått avsluta en endaste liten mening på hela dagen.) Nämligen hade hon med sig finfina presenter till Helmer när hon kom, och till råga på allt drog hon fram plånboken när vi var på Barnens Hus och kollade på bärsjal. Ibland hoppas man ju i smyg på att föräldrar ska göra så, men just nu hade jag ju faktiskt räknat med att betala själv. (Man får ju liksom inte vara arg på någon som köper snordyra presenter till en…)

Det där med sjal ja. Jag hade ju sett framför mig hur jag skulle vara värsta hippiemorsan, med bärsjal och sötbebis. Men hon som skulle hjälpa oss att sätta på sjalen fattade inte alls hur den funkade och det kändes bara hopplöst med alla tygmassor. Så jag drog på mig en BabyBjörn-sele istället, och den var alldeles fantastiskt skön, och Rolf-Helmer verkade trivas utmärkt däri. (Förutom när hans elaka mamma klämde hans stackars lilla fot! Den klarade sig, tack och lov, oskadd.) Alltså kör jag nu med bärsele och sötbebis, och känner mig mer som nån slags skogsmulle än en hippie.

Just nu går Barbatönt omkring och myser med selen och tillhörande Helmer på magen. De är så fina tillsammans, mina pojkar!

Annonser