Märkligt. Bland det första jag tänkte på när Helmer var ute var hur sugen jag var på att blogga om att han kommit, men nu när jag faktiskt fått tag på en dator orkar jag liksom inte skriva nånting…

Varje dag händer någonting positivt. Ena dagen fick han ta bort syrgasen ur nosen, dagen därpå var det övervakningsklämman som han hade på foten som försvann. Igårkväll fick han dessutom sluta käka antibiotika, eftersom infektionsproverna var så bra! Det problem som återstår är att han andas för snabbt, men det ser ut att gå åt rätt håll med det också.

Idag har det hänt massor, även om det kanske låter som småsaker.

Han har haft kläder på sig för första gången! (Hittills har blöja varit enda plagget…) Vi fick nämligen lov att lämna avdelning 10 (L Ä M N A A V D E L N I N G E N ! ! !) och gå tvärs över korridoren för att göra hörselkontroll. En kontroll som även den klarades av med en ok-stämpel i rumpan!

(Hm, och så är jag ju nybliven småbarnsförälder, så det är väl nästan ett måste att stolt basunera ut att han har bajsat ”på riktigt” för första gången? Jodå, det har han gjort. Med den äran…)

Livet här på sjukhuset är faktiskt rätt behagligt, men nu börjar hemlängtan bli riktigt stor. Vi vet fortfarande ingenting om hemgång, men om allt fortsätter gå så här bra så kommer det nog inte dröja länge innan vi är hemma, om inte annat på permission.

Jag har inte direkt nån god tillgång till internet (må-tor 10-17, fre 10-15, helger inte alls) så det kommer inte bli så mycket mailande eller bloggande förrän vi är hemma. Tystnad ifrån mig behöver alltså inte tolkas som något negativt.

Nu ska jag knalla iväg till restaurangen och glufsa i mig en jättehög med mat! Maten är väldigt god, men tyvärr serverar de inte världens mest amningsvänliga mat, vilket gör sonen till ett mindre kärnkraftsverk efter lunch…

(Jo, som sagt; jag är småbarnsmorsa nu:-))

Annonser