Jag har börjat vänja mig vid att vakna lite lätt besviken nu. Märkligt att man är besviken på grund av att man inte har ont, men just nu känns det helt normalt. Dagens uppvaknande var dock inte helt rutinmässigt – för hur ofta väcks man egentligen av att en pastor ringer? (Svar: inte ofta. Det måste vara första gången någonsin som det hänt mig.)

Har varit hos barnmorskan för garanterat sista gången. På lördag går vi nämligen över i v. 43 – med andra ord är 41 veckor och 5 dagar avklarade idag – och då tillhör man specialistmödravården och inte den vanliga. Om ingenting har hänt på lördag ska vi upp till förlossningen då, och titta hur Barbarolf har det därinne. Om allt ser bra ut får jag fortsätta vara gravid några år till, annars kan de hjälpa till på traven och sätta igång förlossningen.

Jag börjar faktiskt se ett ljus i slutet av tunneln! Det kanske blir ett barn 2008 ändå!


Att gå på krogen funkade inte för att lura ur Rolf. Jag tänkte att h*n kanske skulle tycka att det verkade spännande och vilja komma ut. Men nej! Dock tyckte jag att det var fantastiskt trevligt att sitta och häcka med två av mina allra bästaste vänner, även om det var himskans orättvist att de fick dricka öl/cider och jag sippa på cola. Det kommer kanske inte bli så himla många såna äventyr i sommar, när (om) Rolf väl tittat ut, så jag njöt i fulla drag.

Annars händer verkligen inte mycket.

Annonser