Idag hade jag så jäkla lätt ha kunnat hata hela världen. Så där som man gör ibland. I alla fall om man är jag. Lyssna bara på detta:

  • Busschauffören körde så imponerande långsamt att bussen kom in till torget sju minuter efter beräknad ankomsttid. Eller om man hellre vill uttrycka det så: Två minuter efter att min anslutningsbuss gick. Alltså fick jag gå hem till Barbaskön. Egentligen är den promenaden inte särskilt lång, men om man är gravid i 38:e veckan så bor hon väldigt långt från torget! (Sisådär två kilomter tror jag.)
  • Förutom ontont i stackars fogarna så bjöd promenaden även på friska vindar. Som slet i mitt redan halvtrasiga paraply så att det blev heltrasigt. (Och jag svor som en borstbindare, eller lite värre till och med, och fick konstiga blickar från förbipasserande som kanske inte vara vana vid att möta borstbindarsvärande muminmammor i kaffedoftande gångtunnlar.)
  • (Denna kaffedoft fick mig för övrigt för en stund på lite bättre humör. Den där lite brända frukostlukten som ibland är så kväljande och ibland så ljuvlig att man önskar att den gick att dricka. Vilket man lätt kan tro att den gör, men det är ju inte alls samma sak!)
  • Därefter trampade jag i en vattenpöl (med skor som inte gillar att trampas ner i vattenpölar). Och så fick jag stå i nästan hundra år vid rödljuset och vänta på att det skulle bli grönljus.

Men så kom jag fram.

Och var sur och grinig i säkert tre sekunder.

Tills jag helt plötsligt hade en bulle i handen och en kopp kaffe framför mig. Och två polare som jag gillar väldigt, väldigt mycket sittande vid köksbordet (och i soffan … och vid köksbordet … och i soffan. Man flyttar helt klart runt en del när man hänger med småbarnsföräldrar!). Och en söt bebis som vuxit tokmycket och blivit typ …ett barn och inte en bläbis!

Inte ens det faktum att jag fick en absurd halsbränna av kaffet, eller att det inte gick nån buss till Truddeluten, så att jag fick gå alldeles för långt hem, kunde dra ner mitt humör.

Annonser