Det vore nog passande med en liten varning så här i början av inlägget. Det kommer bli ganska äckligt, och den som läser det kommer få veta mer om mig än h*n trodde att h*n ville veta…



Jo, det är ju så att jag är gravid. Och när man är det ska man vara duktig och knapra järntabletter. I all fall om man inte har nåt vidare järnvärde. Jag behöver väl inte direkt skämmas över mina 119 (vad mäter man i för enhet egentligen??) men har ändå blivit tillsagd att äta extra järn. Jag vill ju vara en duktig barbamamma, så jag tvingar i mig tabletterna trots de otrevliga biverkningarna.

Av den första sorten blev jag så förstoppad att jag trodde att jag aldrig skulle få gå på toa igen i hela mitt liv. Ända tills de fick motsatt effekt och det blev sånt tryck att jag nästan flög upp till grannen!

Efter den erfarenheten höll jag mig undan från järntabletter ett tag. Dock tyckte barnmorskan att jag nog borde testa nån annan, mildare sort. Så det gjorde jag.

Och det har väl gått hyfsat.

Men på sistone har det varit rätt skralt med pengar i Barbahushållet, vilket har inneburit en väldans fiberfattig frukost. Fiberfattig kost över huvud taget faktiskt. Det i sin tur har lett till att jag än en gång har fått kämpa i vad som känns som timmar för en ynka liten harplutt.

Till slut blev jag galen och vräkte i mig linfrön. Nja, vräkte och vräkte, men det var väl sisådär tre gånger mer än vad som kan ses som normal müsli… Jag ville få fart på magen helt enkelt!

Några timmar senare fick jag ont i magen. Och några minuter senare så ont att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Därefter visste jag mycket väl vart jag skulle ta vägen. In på toa! Mitt i det hysteriska splooshandet (jag kan inte beskriva det bättre än så) började jag må illa.

Jag kan inte riktigt minnas när jag senast spydde utan att göra det med fingrarna (eller rättare sagt tandborsten) i halsen, men det var banne mig inga problem inatt! Ett problem var det däremot att jag inte orkade luta mig ner till toan, utan spydde i handfatet istället. Det ska man inte göra om man har ätit mat med små ananasbitar. Särskilt inte om vattnet redan från början rinner ner långsamt…

Jag vet inte säkert om det var linfrö-överdosen, eller kanske eftermiddagens flottdrypande pizza som fick mig att må så dåligt. Eller kanske en kombination. Vad jag vet helt säkert är att jag innerligt hoppas på att få slippa uppleva detta igen!

Som jag skrev i inledningen. Det skulle bli äckligt. Och det blev det. Och var det.

Nu mår jag i alla fall hyfsat, och har ätit en macka och nästan druckit ett glas o’boy.

Annonser