Sakta men säkert håller en insikt på att växa fram inom mig. Jag kommer inte göra färdigt den här kursen. Åtminstone inte den här terminen. Med allra största sannolikhet inte nästa termin heller.

Eftersom det är en obligatorisk del av min utbildning kommer jag så småningom fixa den. Men inte nu.

Jag har velat fram och tillbaka hur jag egentligen ska göra. Så idag, hos barnmorskan, kände jag att jag faktiskt skämdes lite när jag fick berätta för henne att sista tentan är veckan efter Barbarolfs beräknade födelsedag.

Själv har jag otroligt svårt för folk som presterar bara för presterandets skull. Som skriver fem analyser när tre efterfrågas. Som springer ett maratonlopp samtidigt som en bulldeg står på jäsning – och helst postar ett brev på vägen. Som bygger bastu på tomten, och hugger ved att elda den med, när de är i nionde månaden.

Så stannade alltså min barnmorska upp mig lite. Och jag upptäckte att jag höll på att bli en sån där. En sån som gör för görandets skull.

Så nu sitter jag och funderar på hur jag kan dra ner. Att lägga ner helt och hållet är det farligaste jag kan göra, för min usla självkänslans skull. Då skulle jag se ner på mig själv, mer än vanligt, och det varken vill eller orkar jag. Men dra ner lite på prestationskraven. Nöja mig med det nödvändigaste, om ens så mycket. Kanske dessutom vara lite strategisk, så att det blir någorlunda lätt att återkomma, när det är dags för det.

Tänk att kunna sova. Kanske till och med få lätt att somna. Slippa grubbla nätterna igenom. Inte behöva må illa vid tanken på allt som borde göras som inte har gjorts. Bli fri från oro och ständiga skuldkänslor.

För när jag tänker lite närmare på saken så är det väl ändå fruktansvärt onödigt att må dåligt över att jag tar hand om mig själv?

En dag ska jag utan att tveka kunna svara JA på den frågan! Jag vill verkligen tycka att jag är värd precis lika mycket som mina medmänniskor! Och baske mig – jag tror att jag är på väg. Med små steg, visserligen. Men ändå. Jag är på väg.

Annonser