När jag var i Limpan (som jag återvände från igår) trodde jag att jag hade lämnat min hjärna kvar i Karlstad. Det vore väl inte så konstigt? Att jag ställde in min hjärna på påsklovsläge och lät den vila från uppsatsande, värdegrund och annat kvasiakademiskt trams.

Så kom jag hem och räknade så klart med att återgå till mitt vardagsläge, det där lite lagom intellektuella, utan att för den sakens skull vara särskilt übersmart, eller ens i närheten av presterande. Men nej. Jag är fortfarande hjärndöd. Om någon testade mina mentala funktioner med några slags elektroder, eller vad man nu kan tänkas använda för instrument, skulle de inte ge utslag.

Kanske en liten, liten peak skulle uppstå i mätkurvorna om någon viftade med en kanelbulle framför näsan på mig (det är ju rätt komplicerade vindlingar i dess struktur…) men annars skulle det vara dött.

Jag är just hemkommen från en opponering, som visserligen inte blev så pinsam som den hade kunnat, men ändå var det rätt tydligt att jag var muppen i gruppen. Visst, man kan ju tycka att det är fascinerande att jag lyckades åstadkomma någonting över huvud taget, med tanke på att jag började skriva dagen innan inlämning. (Den mest ambitiösa i gruppen hade suttit och skrivit varje dag under de tio dagar, eller vad det nu var, som vi hade på oss. Så var hennes arbete riktigt bra också…) Det jag hade skrivit var faktiskt inte alls särskilt pjåkigt, men det var, för att uttrycka sig milt, inte särskilt omfattande.

Som seminarieledaren sa: Det är ju rätt tunt.

Det kan, och ska man, uppfatta på två sätt. De andra lämnade in riktiga, gedigna dokument. Mitt lilla försök bestod av några sladdriga a4-ark. Ja, det var så det kändes i alla fall.

Nåja. Jag behöver inte göra om något, utan bara fylla ut det redan befintliga materialet.

Så om jag bara lyckas hitta min hjärna nånstans så ska jag nog bli godkänd i den här kursen också!

Annonser