Jahapp! Så var det dags för vfu igen då. Igen och igen förresten – har ju inte varit ute sen förra våren, men då var det å andra sidan i fem veckor, så att jag fick lite gjort.

Den här gången är det en liten fjantpraktik på åtta dagar, som i mitt fall knappt verkar bli en tumme… (Ni vet, sagan om gubben som gick till skräddaren för att sy upp en kavaj, och till slut ”bidde det bara en tumme”.) Igår var det nämligen studiedag. Det skulle ju kunna vara en yppelig chans för en liten lärarkandidat att lära sig ett och annat, men eftersom kurser kostar pengar så var Barbafjant inte välkommen dit. Istället hade hon utrustats med ett telefonnummer till sin nya handledare. Ett nummer som hon uppmanades att ringa ”nångång på måndag eftermiddag”.

Jo, tjena! Hur stor chans var det att någon skulle svara på en telefon i ett lärarrum, en studiedag? Att någon över huvud taget skulle befinna sig i det där lärarrummet en studiedag förlagd till andra sidan stan?

Så idag åkte jag iväg till skolan, för att förhoppningsvis träffa min handledare. Som visade sig hålla i distansundervisning på tisdagar = hon jobbar hemifrån = hon inte är anträffbar. Jag lyckades i alla fall lura in mig på lite svenska 2-undervisning, samt någon lektion med min handledare från i våras. Dock inte idag, utan senare i veckan. Härligt att man själv får sköta samordnarens jobb!

Jag hade inte sett fram emot den här praktiken särskilt mycket från början. Den är liksom för kort och fjantig. (Men det är ju jag också å andra sidan.) Nu när jag sett hur ostrukturerad den kommer bli känner jag mig ännu mer gnällig.

En ljuspunkt i tillvaron är att Barbatönt snart kommer hem med snask till mig! Jag hade bestämt mig för att bli lite nyttig, men det höll visst bara i en dag… Nåja. Jag gör som jag brukar när jag känner mig lite dålig på nåt vis. Skriker: Jag är gravid! Jag får göra så!

Annonser