Jag är en sån där konstig människa, som av och till har en fenomenal tur. Jag vinner visserligen inga miljoner på lotto, men däremot händer en massa andra bra saker lite då och då. Exempelvis blev jag arbetslös för några år sen. Jag jobbade ett sista pass (som mattant på servichuset Aspen) på lördagen och på måndagen gick jag till arbetsförnedringen. Dagen därpå ringde en kompis, som jag inte hört nåt från på sisådär ett år, och frågade om jag kanske behövde ett jobb.

Men nu var det inte jobb jag skulle skriva om, utan om min magiska vante.

För inte så länge sedan var ju jag och Töntis i Uppsala. Efter en ytterst trevlig tid hos kamraterna J och P var det dags för oss att dra på oss ytterkläderna och knata mot stationen. Det var då jag upptäckte att min ena vante inte alls låg där jag tyckte att den borde ligga – i jackfickan. Jag blev såklart lite ledsen, sådär som man blir när det är kallt ute, man har lätt för att få eksem på tassarna om de drabbas av kyla och ens ena vante är borttappad.

Men. Det visade sig att den inte var så himla borttappad ändå. För när vi sprang nerför trapporna så såg jag nånting svart och välbekant hänga på trappräcket. Jovisst! Min kära vante!

Igår var det dags igen.

Jag var nere på stan och flanerade och filurade, sådär som man gör ibland. Tittade på kläder som gravidmagar inte får plats i, smycken som studentplånböcker inte är anpassade för och sniffade på en parfym som skulle passa bra på mig. På hemvägen var jag lite behagligt slö. Jag hoppade med andra ord av bussen vid affären och tog sedan nästa buss hem, istället för att gå den kilometer som det nog kan vara mellan Truddeluten och konsum.

När jag krafsade i fickan efter mina nycklar var den misstänkt tom. Inte nyckelsaknartom, utan vantlös. Bajs! var det ord som kändes mest naturligt att häva ur sig då. Så följde säkert ett och annat litet ord också, och sen var det inte så mycket mer med det. På stan hade jag konstaterat att det på flera ställen var rea på vinterprylar, så jag borde väl kunna komma över ett par nya vantar för en tjuga eller så.

Självklart glömde jag bort att kolla på vantar när jag var på stan idag. Nja, jag kollade visserligen på ett par på Åhléns, men de kostade 199 spänn, och sådana excesser ska man inte unna sig om man är lika vantborttapparbenägen som jag! Alltså strosade jag mot bussen, utan att egentligen ha uträttat nånting vettigt alls. Om man inte tycker att bakelser är vettiga, för en budapest tryckte jag minsann i mig i sällskap med en heminredningstidning!

Hur som helst, jag strosade mot bussen. Och fick plötsligt se nånting i en vattenpöl, upptryckt mot trottoaren. Svart och lite sorgligt såg byltet ut. Med en lättigenkännelig vit kant med svarta små knappar på. Vit kant är förresten en överdrift – vattenpölsbrun är nog den rätta nyansen att benämna den med.

Jovisst. Där låg min vante, och bara väntade på att få följa med hem! Självklart fick den det.

Jag blev så lycklig att jag gick till Fiskbilen och impulsköpte räkor för hundra kronor jämt!

Därefter åkte jag och vanten hem till Truddeluten, där vi levde lyckliga i alla våra dar.

Annonser