Det finns olika anledningar till att man drabbas av tumont.

Jag börjar med den roliga varianten. Det är nämligen så att jag har blivit besatt av en barnvagn. (Oj! vad jag aldrig någonsin trodde att jag skulle bli det! Å andra sidan är det ju rätt mycket här i världen som inte blir som man tänkt sig.) Visst, jag kan väl tänka mig nån annan, men den här är ju bara såå fin. (Särskilt om man drar på den det hysteriskt blommiga regnöverdraget!)

Märket är inte särskilt vanligt, vilket gör att begagnatmarknaden är ytterst liten. Men ikväll. Ikväll dök det upp en efterlängtad annons på Blocket! Nu håller jag tummarna hårt som attan för att den där skåningen ska ringa till mig och säga att vagnen är min!

(Det bästa i kråksången är att vagnen säljs för ynka 2000 pix. Om jag …hrrm, jag menar såklart v i! Jag måste för 17 få in i skallen att vi är två om det här! Ja, hur som helst. Om V I skulle köpt den via nätet – importerat från Danmark dessutom – skulle den kosta nästan 5000 SEK, vilket faktiskt är osannolikt mycket pengar för en rolftransport.)

Det var alltså en tänkbar anledning till att man har ont i tummarna.

En annan är att man ser till att få nageltrånget från helvetet i tummen. Tummetotten ska bli illröd, huden utspänd, näst intill genomskinlighet. Och det hela ska krönas av en illande gulgrön nagelbandskant. Efter någon dag ska det hela gärna bli röd-blå-violett. Gärna rött och pulserande neråt handleden till också.

Då ska man ta tummetotten till en läkare, som tömmer ut himmelska floder (antar man i alla fall, eftersom man inte ser nånting från sin britsliggande position) med tokgrön sörja! Ett bandage är inte helt fel att pryda sitt ömmande finger med efteråt. Och så ett recept på penicillin, så att blodförgiftningen ska försvinna ur kroppen. Herregud – jag trodde att blodförgiftning var någonting som Krösamaja hade hittat på! Men såvida inte Barbatönts läkare är en småländsk skvallerkäring – och det tror jag att han hade berättat för mig – så är det visst inte det!

Annonser