Visserligen har jag inte längre någon kontakt med min bänkgranne från högstadiets tysklektioner, men jag kommer fortfarande ihåg hennes födelsedag, som alltså är idag. En gång i tiden var jag för övrigt alldeles fantastiskt bra på att komma ihåg födelsedagar – jag minns flera av lågstadiekompisarnas till exempel. Nu för tiden är det sämre ställt med minnet, även om jag givetvis har full koll på att det idag är exakt fyra veckor kvar till min födelsedag!


Idag har jag varit på vad som nog kan vara den allra bästa föreläsning jag har varit på under mina tre år på universitetet! En kombinerad teater / föreläsning som tog upp sexuella övergrepp. Förhandsinfon var rätt knapp, och det lilla jag hört var inte särskilt positivt. ”Nån galen tjej sitter och äter rå falukorv i tre timmar.” Om det var vad man uppfattade av den föreställningen kan man inte ha många känslor i kroppen, och empati kan man säkerligen inte stava till. Så starkt och obehagligt och under huden var det! Ända till slutet, då pjäsförfattaren reste sig och sa att det var självupplevt, gick det bra att distansera sig med mantrat ”det är inte på riktigt, det är bara en pjäs”.

Jag brukar vanligtvis tycka att enmansföreställningar bara är blaha. Yviga gester, skrikande människor i konstiga poser som försöker förmedla något – man undrar om de ens själva vet vad.

Att det hela dessutom följdes upp av två timmar lång frågestund och föreläsning gjorde det hela ännu bättre. Annars är de på Karlstads universitet väldigt förtjusta i att tillhandahålla fantastiska föredrag(shållare), låta dem berätta om starka, intressanta, viktiga, hemska saker. Och sedan bara lämna studenterna åt sitt öde. Vadå diskussion? Vadå debriefing? Vadå hantera starka känslor som kommer upp? Det är väl onödigt! Detta är ju ändå ett universitet och ingen himla rådgivningsbyrå!


(Edit: Jag hittade förresten en länk till föreställningen.)

Annonser