Man kanske kan fråga sig om inte Barbafjant har kommit hem än. Jodå, såklart hon har! Men självklart har hon som vanligt varit för lat för att uppdatera nånting.

Uppsala var bra bra bra! Hotellet kunde med lite god vilja sägas ha en riktigt kulturell utsikt, nämligen över Uppsala högar… (Egentligen stora grushögar pga ett vägarbete – men det är väl inte så viktigt?) På fredagen moffades det italiensk restaurangmat i stora mängder, och så himla mycket mer hann inte hända.

(Jo! Nu ljög jag ju! Vi hamnade på en teologifestival också! På en synnerligen märklig konsert i domkyrkan! Som vi smet från innan det var slut…)

På lördagen inträffade diverse trevligheter. Exempelvis hittade jag mamma-manchesterbyxor i min storlek. Något som jag varken lyckats göra i Karlstad eller Limpan. Innan dess avnjöt vi dessutom den efterlängtade hotellfrukosten! Mmm… Barbatönt var mest lycklig över att hitta bacon under ett silverfärgat lock. Jag gav extra plus för wienerbröden! (Som jag vanligtvis inte är förtjust i, men på en hotellfrukost ska det finnas med!)

Att promenera i uppförsbacke när snön faller i blöta klunsar är ingen direkt höjdare. Tur att vi bara gick vilse lite grann! När vi hade gjort det klart (gått vilse alltså) gick det apsnabbt att hitta rätt och vi slank nöjda in i värmen. Trevligt umgänge och en massa spännande smaker – det var indiskt tema på såväl mat som drinkar – gjorde även lördagkvällen till en höjdare!

Söndagförmiddagen var behagligt seg. ”Promenaden” (läs: språngmarschen) till stationen var det definitivt inte! Vi hann i alla fall med tåget, med tre minuters marginal till och med!

I Stockholm höll vi på att glömma bort att hämta ut biljetterna. Tur att Barbatönt är lite mer alert i skallen än vad jag kan säga mig vara…

Och så ska man väl inte tycka illa om folk med handikapp. Nej. Det ska man verkligen inte. Särskilt inte om man ska arbeta som lärare. Och ha förståelse för allt och alla. Det är inte särskilt politiskt korrekt att tycka illa om folk för att de viker av från normen.

Men.

Det var sannerligen ingen höjdare att sitta bakom en 13-årig kille med sjuttielva bokstavsdiagnoser, som HÖGLJUTT berättar allt om hur nåt jäkla tv-spel, eller rollspel, eller vad det nu var, funkar. Han pratade verkligen oavbrutet! Tack och lov gick han av efter nån dryg halvtimme. Annars hade jag troligen satt mig på toa eller nåt för att slippa undan eländet under resans resterande två timmar!

Nåja. Han klev ju av. Efter det var resan lugn och behaglig! Fjortisbrudarna på lokalbussen, som snackade om Muhammeds läckra hår (som han tydligen ba’ torka med handduk liksom), kändes som en behaglig västanfläkt efter mötet med tågtoken.

Nu är vardagen tillbaka.

Tur då att det var semmeldagen idag. Inte för att jag är överdrivet religiös, men en semikristen högtid som denna kan man ju inte negligera! Fastan däremot tänker jag högaktningsfullt strunta i. Nån måtta får det ändå vara!

Annonser