Idag känner jag mig kanske inte så överdrivet sprallig – jag menar, hur skoj är det att vakna av info-sms från Comviq klockan kvart över sju? Inte bara ett, utan två, sådana kostade de dessutom på mig. Självklart helt i onödan, eftersom jag inte hunnit (läs: orkat) byta sim-kort än, så alla inställningarna kom flaxande till mig i onödan.

Men.

Igår kände jag mig desto spralligare. (Förutom i slutet av filmen om en skola i 1870-talets Värmland. Visst, lite fryksdalsdialekt piggar alltid upp. Men Håkan Hagegårds pappa gör det inte. Särskilt inte i knastrig kvalitet, sedd av en Barbafjant med för lite av både kaffe och sömn i kroppen.)

För det första var det firardags, vilket alltid får barbafjantar på ystert humör! Det var inte dags att fira vad som helst – det var dags att fira att det är på dagen två år sedan jag och Barbatönt satt handsvettiga mittemot varandra på ett pensionärsfik och aldrig riktigt ville gå hem. För vi vet ju inte riktigt när det egentligen var som vi blev ihop. Men eftersom det är så rackarns trevligt att få fira saker och ting så beslutade vi oss i efterhand för att det var nog den 24 januari som någonting hände.

Firar gör man på bästa sätt genom att glufsa i sig ohemult mycket mat! Alltså åt vi inte bara favoritförrättssalladen (avokado, mango, kräftstjärtar, sweet chili-sås, citron, olja, koriander) utan också entrecôte med sås, smaskig gratäng och en hög med grönsaker (måste ju försöka få det att låta lite mindre onyttigt…). Eftersom man gärna lägger sig i framstupa sidoläge efter en sådan orgie fick hallonsorbet avsluta det hela. (Och för min del en hög med postrån* till glassen!)

En hel del pussande blev det också. Det enda som egentligen saknades var väl vinet. Ibland är det faktiskt rätt trist att vara gravid. Som när man dricker ica-handlarnas alkoholfria pärondryck till en festmåltid… Å andra sidan kan man ju tycka att det är roligare med rolf-buffar än salongsberusning vid matbordet. (Barbarolf är inte så förtjust i att jag lutar mig framåt, vilket jag ju gör när jag ska komma åt min tallrik. Då blir det en del stök och bök i magen.)

Man kan kanske tycka att det låter som nog med romantik och kärlek på en dag.

Men inte!

Igår kom nämligen en avi nerdimpande på det barbiska hushållets hallgolv. En avi som berättade för mig att det var fritt fram för en liten fjantbarba att gå och hämta sin nya mobil!

Den rosa nokian har verkligen varit en stor kärlek den också. Men ibland kan det ju vara så; man är enormt förälskad och väljer att blunda för fel och brister hos den där underbara. Visst, ljudet försvinner ibland. Och vibrationerna också. Och så stänger den visst av sig själv när det minst passar. Men ändå. Är man så rosa och bullig och gullig kan man väl inte bli ratad?

Jo. Jag har gjort slut med Nokia helt och hållet. Nu ska jag alltså lära mig Ericsson på nytt! Så om någon får ett (eller stora mängder…) extremt märkligt sms så är det bara jag som inte riktigt vet hur man gör! Och inte nog med det – jag ska förstå hur det där med musik i mobilen funkar! (Den rosa älsklingen hade en fantastisk minneskapacitet för tre låtar. Om de inte var för långa.)

Så. Att vakna jättetidigt behöver inte bara vara dåligt. Jag har ju en ny älskling att bekanta mig med, så länge som den tvååriga ligger kvar och sover.

* Sedan min morbror sommarjobbade på posten, typ sommaren 1964 eller så, har Chokladjätten från Göteborgskex gått under namnet Postrån i familjen.

Annonser