Det har varit tyst här ett tag, så man kan lätt få för sig att jag har firat jul och haft det osannolikt mysigt och fint nån vecka nu.

Tänk vad lite tystnad kan ljuga.

Egentligen hade jag storslagna planer för julen. Till Göteborg den 23, till Limpan den 26, träffa massa kompisar i en hysterisk takt, fira pappas födelsedag med en klump i halsen den 28, ännu ett firande den 29 och så en hemresa idag.

Istället blev jag så förbannat trött på min tjatiga och ständigt pikande familj (läs: mamma och storasyster) att jag åkte hem redan på juldagen, utan att ens ha hunnit med någon frukost. Folk (läs: de som är närvarande och inte fattar varför jag blir ledsen och arg) frågar om jag inte bara kan bita ihop när jag får en massa elaka kommentarer (som handlar om min vikt, mitt språk, mitt beteende, hela mitt jag). Nej. Kanske kan jag bita ihop tio gånger. Men inte den elfte. Kanske hade jag kunnat bita ihop om den som gör det här inte visste om hur ledsen jag blir. Men när jag gång på gång – i cirka 27 år – har försökt berätta hur ont det gör i mig och responsen är lika med noll, så klarar jag faktiskt inte av att bita ihop.

Utan att ens veta åt vilket håll busstationen låg lämnade jag huset som en riktigt löjlig drama queen. Det enda som jag missade var att skrika ”fuck you!” och slå igen dörren skithårt. Jag bara gick. Tog mina väskor och gick.

Får hoppas att 2008 börjar lite bättre än det här året slutade.

Förresten. Det är ju en dag kvar av 2007, och då ska jag både hinna jobba och gå på kalas. Kan nog bli trevligt.

Annonser