Jag har visserligen inte börjat lyssna på musik igen, men jag har i alla fall börjat spela lite själv. Då kanske det är på väg åt rätt håll med mig ändå?

När jag är deprimerad, eller för den delen mår dåligt i största allmänhet, slutar jag nämligen lyssna på musik. Jag kanske sätter på nånting för att slippa mina egna tankar en stund, men jag lever aldrig i musiken som jag brukar kunna göra annars.

Men idag fick jag nåt slags litet ryck och satt och sjöng Leonard Cohens Hallelujah så smäktande att jag nästan började grina. Tack och lov spelar jag gitarr så fruktansvärt illa (efter tre, eller om det var fyra lektioner på högstadiets musiktimmar) att det aldrig blev sådär vackert som det skulle kunna bli. Nu har jag rätt ont i mina strängoskuldsfingrar.

Kanske ska jag till och med rycka tag i mig såpass mycket att jag skriver några mail som egentligen borde ha skrivits och skickats för x antal veckor sedan?

Jag blir fruktansvärt asocial när jag mår dåligt. Kollade telefonens samtalsspecifikation och insåg att jag ringt fyra samtal under hela november. Två till barnmorskan och ett till mamma. Och ett som jag inte kommer ihåg. Jag visste faktiskt inte att det varit illa. Men nu vaknar jag sakta upp ur dvalan. Hoppas jag.

Annonser