Det har väl ganska ofta, under en längre tid dessutom, kommit små antydningar här i bloggen. Därför tänkte jag att det var dags att outa mig, innan pressen gör det åt mig. Sånt har man ju hört talas om.

Nu mina vänner kommer den dystra sanningen.

(Ja, vi lever visserligen i ett modernt samhälle. Men på alla fronter är det inte alls så utvecklat som man kunde önska.)


Jag är en senior.

Så är det faktiskt.

Visst, på pappret är jag inte mer än 27 pigga vårar. Men i själen är jag snarare född -27.

I helgen var jag sannerligen i mitt esse (seniormässigt betraktat). Jag snörade på mig ett blommigt förkläde och snodde inte bara ihop fyra pajer och en plåt med kyckling, utan bakade även kanelbullar, hallongrottor, kokostoppar och frallor.

Det som rubbar seniorimagen lite är att de som bjöds in för att smaska på allt detta var syskon och svärföräldrar. Äkta seniorer brukar väl bjuda barnbarnen?


Det känns riktigt skönt att vara ute faktiskt. Snart vågar jag kanske till och med ta steget att färga håret violett och permanenta det. Självklart vet jag redan hur jag ska rulla det sedan, för att få de rätta vågorna…

Annonser