Vad är det med vårdcentraler egentligen?!

Jag vet inte hur många gånger jag fått dåligt bemötande på just vårdcentraler. På grund av allergier och hudsjukdom, sjuttielva återkommande halsflussar och sån dret så har jag hängt en hel del på diverse vårdinrättningar. Ingenstans har jag träffat sån usel personal som på diverse vårdcentraler. Jo förresten. På ungdomsmottagningen i Limpan jobbade en gång en sån sabla apa att jag inte kan förstå hur hon hade fått sitt jobb. Men annars är det mest på VC som puckona verkar jobba.

Idag har jag än en gång begått det ödesdigra misstaget att gå till VC i tron att jag ska få hjälp. Kanske ett litet lugnande ord (nånting i stil med ”oj, det ser ju verkligen ont ut det där! men det ska jag hjälpa dig med!) eller liknande. Ett uns av empati.

Jag gick nämligen dit för att bandaget efter min operation har orsakat ett skavsår – typ på huden mellan tummen och pekfingret. Kanske är det en petitess, men jag har ju verkligen haft ont av det!

Om kärringen (dvs sjuksköterskan) hade kunnat ägna en sekund, eller två, åt att titta på min hand hade hon sett att det var rött, skorvigt och svullet där jag hade ont. Nu var hon så upptagen med att tjata om infektionsrisk att hon inte ens låtsades bry sig om mitt problem. För bryr hon sig inte, eller tycker att det är helt olämpligt med ett nytt bandage, kan hon väl åtminstone låtsas att hon tycker lite synd om mig, och inte bara föreläsa? (Självklart ska man inte ignorera infektionsrisken. Jag vill ytterst ogärna amputera handen på grund av bacillusker i såret. Samtidigt vill jag inte ta smärtstillande bara för att jag har ett skavsår. Så illa har det varit.) Men ändå. Som vårdpersonal ska man väl ändå lyssna på sina patienter?

Se människan brukar vi prata om på lärarutbildningen. Även om man ”bara gör sitt jobb”, som kanske inkluderar nittifjorton liknande ärenden varje dag, få man inte glömma att för just den person som sitter framför en kan situationen mycket väl vara unik. Allra första gången. Då behöver man lite stöd.

(Det förstår t.o.m jag som precis har gjort ett test som visar att jag har så lite empati att jag i princip är massmördare, psykopat och allmänt tokig.)

Till slut fick jag i alla fall ett efterlängtat icke-skavande bandage. Visserligen sitter det helt mongo på min lilla* hand – typ så långt fram att jag inte kommer kunna tvätta händerna på en vecka (jag har hittills använt vänsterhandens fingertoppar till att löddra in högerhanden) – men det gör inte apont i den längre i alla fall. Så fort skav-bandaget klipptes bort insåg jag hur ont jag faktiskt har haft. Ni vet, man tror att den där stenen i skon inte alls gör ont. Men när man äntligen får bort den inser man att den visst gjorde det.



* Ganska misslyckat ordval. Min hand är minst av allt liten. Handflatan är ungefär som en hyfsat normal herrhand brukar vara. Plus långa, och ganska sneda fingrar. Och fräknar på knogarna. Jag gillar mina händer! För har man stora händer har man lätt för att fatta! Sug på den, alla gubbhumorälskare!

Annonser